Larsson, Henrik
Levnadsbeskrivning
Birkakarl
Från Erik Johansson Kuokso, hemsida:
BIRKARLAR Birkarlarna var den feodala överklassen i övre Norrland (ett
par exempel på personer som burit titeln finns dock även från
Jämtland) under medeltiden och fram till 1620 då deras rättigheter
avskaffades. Titeln birkarl är av omtvistat ursprung; den har tolkats
bl.a. som "Man från Pirkkala, "Bäverkarl", eller "Bergherre", men den
synes ha varit väl etablerad redan på 1300-talet. Den portugisiska
Portugisen Damianus a Goës, som reste i Sverige på 1500-talet, räknade
dem till adeln, vilket säkerligen beror på att han försökte göra deras
samhällsställning begriplig för en europeisk publik, de var dock
onekligen Bottenvikens motsvarighet till det samtida svenska frälset,
vilken inte skall förväxlas med sin efterträdare i Sverige; adeln.
Birkarlarna omnämns för första gången i ett brev, utfärdat i Telge den
5 september 1328 av drotsen Knut Jonsson på konung Magnus Erikssons
uppdrag. I detta brev tillförsäkrades birkarlarna bl.a. ensamrätt på
kolonisationen av Torne och Kemi älvdalar, och deras ensamrätt att
handla med samerna erkändes av kronan. Bikarlarna hade antagligen från
början varit storfurstens av Novgorods skatteuppbördsmän i Lappland.
Under högmedeltiden låg större delen av Lappland under ryskt
inflytande. När den svenska kronan på 1300-talet började inressera sig
för lappmarkshandeln och kristnandet av samerna, gick birkarlarna i
deras tjänst, mot att deras privilegier bibehölls. Birkarlarna var
uppdelade i fyra kompanier; Ume, Lule, Torne och Kemi kompanier, vart
och ett med säte i respektive socken. Torneå kompani var det största
och rikaste; det hade ensamt samma tyngd som de tre övriga
tillsammans. Birkarlarna ärvde sina rättigheter från far till son, men
det förefaller också som om släkter som inte från början haft
birkarlsrättigheter kunder erhålla dessa genom giftermål eller köp.
Birkarlarna hade nästan oinskränkt makt över Lappland från Bottenviken
och ända upp till Ishavet och norska kusten. De hade som sagt monopol
på handel med samerna, men birkarlarna i Kemi, Torneå och Luleå hade
dessutom rätt att beskatta samerna. Umeåbirkarlarna verkar inte ha
haft denna rättighet. Skatten, som vanligen betalades i pälsverk,
kallades bågskatt, eftersom varge same som var stark nog att spänna en
båge var tvingen att betala den. Enligt Johannes Bureus, som själv
tillhörde en birkarlssläkt, hade birkarlarna tillägnat sig denna
beskattningsrätt genom våld, men man vet inte om det stämmer. Vissa
uppgifter från senmedeltiden antyder att samerna vid denna tid var
livegna under birkarlarna; det sägs bokstavligen att birkarlarna ägde
samer, och hade rätt att köpa och sälja dessa mellan sig på samma sätt
som godsägarna i Ryssland ännu på 1800-talet köpte och sålde livegna.
Att birkarlar ägde samer behöver dock inte nödvändigtvis betyda att
samerna var direkt livegna; det kan också tolkas som att birkarlarna
sålde handelsrättigheter med olika samefamiljer mellan sig.
Birkarlarna var hursomhelst i allmänhet inga änglar; bevarade källor
visar att de vanemässigt utsatte samerna för olika former av övervåld.
De flesta hade också "lappekonor", som de levde tillsammans med då de
var i fjällen, även om de hade hustur i älvdalarna. Äktenskapsbrott
mellan birkarlar och samekvinnor var ett av de vanligaste brotten
under tingen på 1500-talet; det förefaller nästan som om birkarlarna
betraktade böterna för äktenskapsbrott som en sorts fast avgift. Under
medeltiden erlade bikarlarna genom kompanierna en gemensam skatt till
konungen. För Torne kompani var denna skatt årligen 2 mårdskinn och
320 ekorrskinn. Gustav Vasa, som var motståndare till birkarlarna, då
han ansåg att de berikade sig på kronans bekostnad och undergrävde
kronans auktoritet i Lappland, fördubblade 1528 denna skatt. Han
skattelade också birkarlarnas gårdar, och upphävde 1554 birkarlarnas
beskattningsrätt, varefter särskilda lappfogdar utnämndes för att
handha skatteuppbörden i Lappmarken. Ärkebiskopen Olaus Magnus, som
själv hade haft kontakter med birkarlar, och 1518 varit i Tornedalen,
ger i sin "Historia om de nordiska folken" en levande bild av
birkarlarnas verksamhet, rikedom och långväga handelskonakter:
"Invånarna i Norrbotten lever huvudsakligen av fiske. Icke som deras
åkerjord skulle vara ofruktbar, men de ha så stor rikedom på god fisk,
att den rikligen förslår till att därför tillbyta sig alla
nödvändighetsvaror. Också äro de väl försedda med litet av varje. Från
Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England
och Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgeråd
och prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea-
och Götaland vanligt vete, vintervete [alltså råg, min anm.], korn och
alla slags grönsaker till husbehov, vilket allt föres dit sjöledes."
Vissa birkarlar bosatte sig i Stockholm. Där kallades de
"bottnekarlar", och de synes främst ha ägnat sig åt handel med sina
släktingar i Lappland. Många av dessa bottnekarlar blev mycket
förmögna; vissa blev rådmän eller borgmästare. Och även de birkarlar
som stannade kvar i älvdalarna kring bottenviken var ofta mycket
förmögna, jämfört med sin tids svenskar i gemen; birkarlen Henrik
Larsson (Oravainen) på Oravaisensaari i Vojakkala ägde 1553 33 kor,
vilket kan jämföras med Linköpingsbiskopen Sven Jacobi, en av Sveriges
ledande män, som vid sin död 1554 ägde 57 kor. Bönderna i Luleå
socken, alltså även de som inte var birkarlar, hade 1571 i medeltal en
förmögenhet på 168 mark. I den mycket rika Kopparbergs socken var
medeltalet 122 mark. I Torneå socken hade nästan alla invånare
förmögenheter som översteg 150 mark. Gustav Vasa och hans söner
uppfattade med viss rätt birkarlarna som farliga motståndare; under
Karl IX:s och sonen Gustav II Adolfs regeringar kom birkarlarnas
rättigeter gradvis att urholkas, och när handelsstäderna Torneå, Luleå
och Piteå anlades 1620, var deras tid ute. Deras handelsmonopol, som
varit grundvalen för deras existens avskaffades, och de anmodades slå
sig ner i städerna och bli borgare, precis som den samtida lågadeln i
södra Sverige. Båda dessa grupper, som socialt och rangmässigt låg
nära varandra, hade vid denna tid spelat ut sin roll och förvandlats
till onyttiga anakronismer, som inte längre förde samhällsutvecklingen
framåt. Mycket få birkarlar valde att bli borgare; de flesta stannade
kvar på sina gårdar och blev bönder. Detta ledde till att
birkarlssläkterna omkring 1650 inte längre skilde sig märkbart från
andra medlemmar av bondeståndet i fråga om rikedom, anseende eller
inflytande KÄLLOR: TW.(150) (Barn 66)
Relationer och barn
Josef Henriksson.
Lappfogde
i Nederwoijakalla, Torneå, Finland.
Död
i Nederwoijakalla, Torneå, Finland.
Personregister
Efternamnsregister
Ortsregister