Petrus Steuchius

Född 8 maj 1605 i Speteby, Lerbo (D) 1 .
Kyrkoherde mellan 1638 och 1647 i Fogdö (D) 2 .
Hovpredikant från 1644.
Superintendent (Biskop) mellan 1647 och 1683 i Härnösands stift (Y) 3 .
Död 16 december 1683 i Säbrå (Y).
Mag. Petrus Steuchius (1647-83), var född 8 maj 1605 påskattegården Speteby i Lerbo socken i Södermanland. Fadern häradsfogdenErik Pedersson Stök hade tidigare kämpat såsom höfvitsman fören fennika knektar under hertig Carl vid Stångebro och i Lifland, där hanblef skadad i högra armen, modern Maria Nilsdotter var borgardotterfrån Nyköping. År 1615 sändes sonen till Nyköpings skola och anförtroddesi morfaderns Nils Borgares vård. Vid 15 år intogs han i Strängnäskatedralskola, fullbordade här sina skolstudier och inskrefs som studenti Upsala 18 aug. 1624. Blef efter raskt bedrifna teologiska och filosofiskastudier prästvigd i Strängnäs af biskop L. Paulinus 14 okt. 1629,men återvände till Upsala för att aflägga återstående prof för filosofiskagraden samt promoverades till fil. magister 1632. Följande år utn. tilllektor i fysik vid Strängnäs gymnasium, men då tjänsten ej skulle tillträdasförrän år 1635, begaf han sig på en resa till Tyskland för att viduniversiteten i Rostock och Wittenberg fullkomna sin lärda bildning.Tillträdde 3 sept. 1635 sitt lektorat med ett introduktionstal »De dignitatephysices» och beklädde löpande året 1637 rektoratet vid gymnasiet. År1638 befordrad till teologie lektor och prebende-pastor i Fogdö och Helgaröförsamlingar och till kontraktsprost 1639. Vid prästmötet i Strängnäs1644 presiderade han för synodalafhandlingen »De peccato in genere etspecie». Disputationsakten hedrades af drottning Christinas egen närvaro,och det är mer än troligt, att den framstående lärdom och skicklighet,Steuchius vid detta tillfälle ådagalade, gaf drottningen anledning attjultiden samma år utnämna honom till sin hofpredikant. Han fick ockhärmed, genom ett senare medgifvande, förena sin förra khdebefattningå Fogdön. Såsom hofpredikant gjorde han sig synnerligen omtyckt, ochdå frågan om superintendenturen öfver Hernösands nya stift kom förei riksrådet, föreslog drottningen själf honom såsom lämplig till dennatjänst, hvarå han erhöll fullmakt 3 juni 1647 och enligt särskild skrifvelsesitt prästebohl och säte i Hernösand och hafva Säbrå gäll till annex samtdärtill 712 daler silfvermynt till årligt underhåll af landsens ordinarieräntor. Senare tillkom behållen kronospanmål från Ytterlännäs och Bjertråkyrkohärbergen såsom godtgörelse för de vidlyftiga visitationsresor,han måste företaga i sitt vidsträckta stift.¹Vid ankomsten mötte honom mycket organisationsarbete. HvarkenHernösands eller Säbrå pastorater voro lediga. At deras kyrkoherdarmåste först beredas transport till andra lägenheter. Sålunda blef Hernösandskyrkoherde befordrad till Torsåker 1649 och Säbrås innehafvare1648 till kyrkoherde i Segerstad i Helsingland. Säbrå prästgård komemellertid närmast att blifva superintendentens egentliga säte. Viktigastefrågan därefter gällde organisationen af ett konsistorium vid superintendentenssida. Då vid denna tid Hernösand allenast hade en trivialskola,riktades hans bemödande att få skolan utvidgad, och härvid kom dentilltänkta och samtidigt förberedda allmänna reformen af rikets alla läroverkhonom till synnerlig hjälp. Redan den 5 mars 1648 hade drottningChristina beviljat anslag åt en teologie lektor, men sedan den nya skolordningenaf den 7 aug. 1649 utfärdats, erhöll Hernösand ett fullständigtgymnasium med sju lektorer, försedda med rikligt underhåll och därmedvar ock konsistoriefrågan på ett snabbt och förvånansvärdt lyckligt sättlöst, tack vare den ynnest, i hvilken den handlingskraftige och nitiskestiftschefen stod hos drottningen. I samband härmed hade han af regeringen(5 mars 1648) lyckats utverka ett årligt anslag af 70 t:r spanmål,hvaraf hälften skulle användas till uppbyggande af ett synodalhus, därkonsistorium kunde sammanträda och prästmöten hållas, den andra hälftentill iståndsättande och vidmakthållande af Hernösands då förfallna kyrka.En ingående skildring af hans verksamhet inom stiftet är ej vidaremöjlig, enär Hernösands Domkapitels äldsta protokoll och handlingargenom vådeld och ryssarnas framfart blifvit förstörda. Från PetrusSteuchius' långa superintendenttid återstå protokollen allenast från dec.1660 till dec. 1664. Strödda från olika håll samlade konsistorieskrifvelseroch andra notiser få ersätta allt det förlorade. Vi se emellertid huru hanmed rastlös ifver tog sig an sitt stift. Redan år 1648 finna vi honomvisiterande i Jämtland längst uppe i Undersåker, i Ragunda 1653 ochöfver hela Jämtland och Härjedalen 1661, i Norrbotten 1649 och 1655,samt i samband därmed i lappmarken, där ingen visitator förr varit.För detta ändamål vinnlade han sig att äfven lära lappska och finska språ-skulle tillträda 14 sept. s. å. I fullmakten¹ föreskrefs, att han skulle hafvaken. Öfverallt sökte han med vaken blick rätta hvad som brast, men ocksåbestraffa försumlighet och laglöshet såväl bland prästerskap som menighet.Det var ock att vänta, att han härvid skulle röna motstånd af enbefolkning, som väl höll kristendom och kyrka i vördnad, men varit vanatt i mycket gå sina egna vägar. För att bryta sådant motstånd grephan äfven till kraftiga medel. Tredskande prästmän sattes några dagari konsistoriets prubba eller suspenderades. Då församlingsborna ej villefullgöra sin skyldighet emot sitt prästerskap, togs kyrknyckeln ifrån dem.Till en visitation, som Steuchius höll i Torsåker 1663, hade högst få församlingsborinfunnit sig. Vid sin hemkomst till Hernösand skref hantill församlingens pastor, att han skulle hålla sina kyrkor 6 veckor stängda,emedan de så skamligt föraktat visitationstimman, att knappt en tiondedelkommit tillstädes. Gudstjänsten skulle under tiden hållas i sockenstuganeller under baran himmel, undantagandes infallande bönedag.¹Där ej kyrkostraff förslog, tog han den världsliga makten till hjälp. Såsomexempel meddela vi ett utdrag ur en skrifvelse från Hsands domkapiteltill guvernören grefve Johan Oxenstjerna dat. 26 maj 1661, tillikaett prof på det kraftiga språk, som i den tidens offentliga handlingarkunde begagnas. En bonde i Piteå församling ville ej underkasta sig dethonom ådömda kyrkostraffet; i anledning häraf skrifver nu superintendenten:»Såsom wi för den skuld väl förstå, att kyrckioplicht icke speckersådana knaakhalsar med mindre politiskt poen och fengelset kommerdertill, som bättre plägar olydige till lydno bringa, länder härmed ErsGreflige Excellentz wår undertjänstlige begäran, Ers Grefl. Excellentzgunstigt täcktes uppå dragandhe kall och embetets wegnar demanderathem som vederböhre på den landzorthen, thet dhe räckia ministerio handentill at späckia och till lydno bringa denne och jempnlijke sturskesällar, besynnerliga om han (: som väl troligit vara kann och aff en förhärdadhsälle til at förmoda:) widare kyrckiostraff wedersäger».² Deobehagliga tvister, som stundom af skilda anledningar yppade sig blandhans konsistoriales, hade han all möda att afstyra. Hans egen personskonades därvid ej heller. Vid ett tillfälle år 1661 yttrade han, »att hanej utan klagan tid efter annan hör mycket förtal om sig, såsom den däricke umginge med rättrådighet uti sitt anförtrodde ämbete, där han likvälvill och kan tryggeligen contestera Gud och hvar ärlig ämbetsman,hur han nu i 14 års tid, utan eget beröm sagdt, hafver det handhaft ochförestått med all flit». Särskildt hade lektor P. Nenzelius fällt ett yttrande,»att superintendenten tacklar upp gymnasium med sina mågar». Medförtrytelse tillbakavisar han beskyllningen. »Om skepp plägar man sägaatt de tacklas, men icke om en ärlig man förfogas till ett ämbete, som hanmed äran förestå kan, fast om det vore hans mågar eller annans», och hänvisadepå, att snarare prosten i Nordingrå (Bozæus) kunde sägas tacklaupp gymnasium, »som flera mågar här hafver». Detta torde dock variten öm punkt i hans eljest samvetsgranna ämbetsförvaltning. Då hanville mot församlingens önskan befordra en af mågarne lektor Holst tillkhde i Tuna pastorat, fick han mottaga ett skarpt varningsbref från ärkebiskopJ. Lenæus, men han föraktade varningen och mågens utnämninglände icke till lycka. Stiftets skolväsen låg honom mycket om hjärtat.Han inrättade år 1650 en mindre barnskola i Oviken, den första i Jämtland,hvilken ägde bestånd tilldess att Frösö skola under senare åren afhans lefnad kom till stånd. Piteå skola förvandlades till trivialskola 1651och Sundsvalls skola, som sköttes af stadskomministern, fick en särskildlärare. För prästerskapets förkofran höll han träget prästmöten omväxlandei Hernösand och Piteå. För fattiga prästänkors underhåll utverkadehan, att den årligen behållna spanmålen i Vibyggerå kyrkhärberge därtillanslogs.¹ I egenskap af superintendent bevistade han de flesta af deunder hans tid infallande riksdagarne. Såsom närvarande vid kon. CarlX Gustafs kröning erhöll han som kunglig gåfva en silfverkanna vägande104 lod. På grund af ålder och försvagade krafter anhöll han att medbegifvande af stiftets prästerskap få sin son Matthias, då professor iUpsala, till hjälp och vikarie i sitt ämbete, hvartill kon. Carl XI gaf sitttillstånd och samtycke, men redan den 16 dec. 1683 nedlade den gamlesuperintendenten sin herdastaf efter en lefnad af 78½ år. Han begrofs iSäbrå kyrka 10 febr. 1684. Om än kan tyckas, att han använde väl kraftigamedel att bringa sitt stift i ordning och skick, så må man besinna,att vid röjning af oländig mark man får taga i med hårdhandskarne,och om ock någon gång skäl till klander varit berättigade, att han tillgodosettsina anhörigas befordran mer än önskligt, står han likväl för osssom en vördnadsvärd föresyn af oförtrutet banbrytande och plikttrogetarbete. Med allt sitt allvar var han visst icke otillgänglig, äfven spår afhumor kan man upptäcka i hans yttranden. En norrländsk student,som blott en kort tid legat vid Åbo akademi hade på därvarande professorersrekommendation begärt att blifva promoverad. Hans högvördighethöll så före, att professorerna skola tillskrifvas med påminnelser, att deej måge så snart promovera honom eller andra, som så unge äre, efter mankänner honom väl och ej möjligt är, att i honom flyga kan eruditionem.²Till sin församlingskyrka i Säbrå skänkte han en förgyld kalk af silfveroch en silfverkanna med sitt och hvardera hustruns namn. Något porträttaf superintendenten Petrus Steuchius synes ej bevarats.