Beata Johansdotter

Född 1705 i Malax, Österbotten, Finland.
Båtsmanshustru
Död 27 februari 1747 i Galasjö, Anundsjö (Y).
Dödsorsak: Avrättad, Hängd för tjuvnad
Hon avreste 1742 från Aspeå till Anundsjö

"1747 dn 25 februarii wardt Beata Johansdotter hängder i galga för tiufnad, hon var födder i Malax, här gifter med en båtsman, kunde wähl sina Christendoms stycken, gick nögder och bereder till döden" "Hust Beata hängdes för tiufwerij.. i galga.. på Anundsjö afrattsplats wid medlet af Galasjön.

Beatas förste make dog i kriget 1742 och hon hade flera små barn att försörja, hon nödgades att stjäla mat och tjuvmjölka kor på skogen. Hösten 1744 dömdes hon för stöld i Själevad, Nätra och Arnäs socknar för stälder av mat, kläder och ett par får för sammanlat 73 daler smt till 26 par ris och efter nya stölder 1745 bl a i Risbäck till 23 par ris. Ovanpå detta kom den kyrkliga bestraffningen. I slutet av 1745 skriver prästen "NB. Qvins Person Beata nilsdotter (han misstog sig på fadersnamnet) hwilken andra gången plichtat för stöld, effter werdslig dom, dömd stå 2ne söndagar på plichte paln och intagen effter Kyrkiolagen den 1 Decem som inföl Adventz Söndagen." Efter nya stölder infångades Beata i Jon Eliassons hölider söder om Risbäck och dömdes 1747 till döden. "Tjyv Bjäta", som hon kallades, var andra hustru till båtsmannen Christopher Rutblad. Enligt vad som berättas hängde hon kvar på galgbacken tills kläderna böjade ruttna. Efter hennes kallas platsen Bjäta-bakk (Källa: Sjöberg, Rötter i Anundsjö)

Bjäta - kvinnan som inte kunde hålla fingrarna i styr

Onsdagen den 25 februari 1747 hängdes den omtalade båtsmanshustrun Beata Johansdotter på avrättningsplatsen i närheten av byn Galasjö i Anundsjö.

Hängningen blev ett skådespel med stor publik. Pigor och drängar hade fått ledigt för att se när skarprättaren lade snaran om halsen på den kvinna som det gått så många historier om de senaste åren. Tjuv-Bjäta kallades hon för. Det var inga hedrande historier hon givit upphov till. Nej, det handlade om stöld på stöld i en oändlig rad. Somliga av dem hade hon sonat redan genom att slita ris och stå uppenbar skrift i kyrkan.

Vem Tjuv-Bjäta egentligen var, vad som drev henne till tjuvnad som inte upphörde ens efter stränga straff, vet ingen riktigt. Var det sjuklig längtan efter andras ägodelar som drev henne, det som långt senare kom att kallas kleptomani? Eller var det rena, bleka nöden? Eller en kombination av nöd och sjukdom?

Att nöd och elände slog följe med Beata Johansdotter så fort hon sett dagens ljus någon gång i början av 1700-talet, i Malax socken i finska Österbotten, det finns i varje fall bevarat åt eftervärlden.

Vid tiden för hennes födelse gick Sverige, lett av Karl XII, mot slutet av sin stormaktstid. Missväxten under åren 1708 och 1709 lade mer sten på bördan för de redan svårt prövade människorna i Norden. Ännu en prövning kom år 1710 i form av den orientaliska böldpesten, som i Sverige krävde bort emot 100 000 liv. Johan Larsson och Kerstin Persdotter, Beatas föräldrar, blandade bark i brödet när missväxten slog till i slutet av 1600-talet. En tredjedel av Finlands befolkning dog av svält eller i epidemier vid den tiden.

Omkring 10 000 undernärda och dåligt utrustade män var allt general Carl Gustaf Armfelt hade att möta tsaren och hans trupper med när de 1713 trängde in i Finland. I striden vid Storkyro i februari 1714 nyttade Armfelts styrkor och deras yxor och spikklubbor inte mycket till. Nederlaget för armen i Finland blev svidande. En strid ström människor flydde för ryssen, som avancerade allt längre in i Finland. De gav sig iväg åt det enda håll som stod till buds, mot väster till Sverige. I strömmen av flyende fanns Beata och hennes föräldrar. Familjen slog sig ned, liksom många andra från Finland, i Nordmaling.

Kriget rasade vidare. I slutet av 1718 nåddes Nordmaling av budet att Karl XII stupat den 30 november i Fredrikshald i Norge. Ryssen fortsatte sitt härjningståg mot väster och i maj och juni 1721 slog ryska flottan till mot den norrländska kusten. Människor flydde från gård och grund för de skäggiga och storvuxna ryssarna, som satte eld på allt i sin väg.Samma sommar undertecknades freden i Nystad och det svenska stormaktsväldet var ordentligt stukat. Estland, Ingermanland, delar av Karelen och Viborgs län samt öarna Ösel och Dagö fick Sverige lämna ifrån sig.

Efter detta inleddes vad som senare kom att kallas frihetstiden. Det är svårt att säga vilka spår barndomens nöd och dramatik satte i Beata Johansdotters sinne. Hennes ungdomsår är inte dokumenterade förrän i slutet av 1720-talet då hon länkade sina öden vid Erik Persson från Österfanbyn i Anundsjö. Om honom kan sägas att han lät leja sig till båtsman och fick båtsmansnamnet Wikman. Beata och Erik satte bo i Aspeå i Nordmaling.

I januari 1730 födde Beata sin förste son, Per. Barnet dog i augusti samma år. Fram till 1742 födde Beata sedan sex söner till. Först Erik och Per. Sedan Jon, som också han dog bara några månader gammal. Därefter Nils, Johan och på juldagen 1740 ännu en liten, Jon. När Jon bara var dryga året, dog hennes man, 40 år gammal, och hon stod ensam med hela barnaskaran. Kanske var det mer av praktiska skäl, än av kärlek, som Beata gifte om sig 1744, det år som kallats våtåret på grund av det oupphörliga regnet, som förstörde all gröda.

Om denne, våtårets brudgum, är känt att han var 46 år när han äktade Beata. Hans namn var Christopher Olsson-Rutblad och han var liksom Beatas förste man båtsman. Det blev han redan 1717, under brinnande krig. När kriget var slut gifte sig Christopher Olsson-Rutblad med Kerstin Salomonsdotter från Sörflärke. Det var 1722.

Den efterlängtade fredstiden i Sverige tog slut 1741 när de regerande hattarna förklarade Ryssland krig, ett krig som slutade i ett totalt fiasko. Efter att ha förlorat tusentals soldater ombord på illa underhållna örlogsfartyg i epidemier som drog fram, tvingades svenskarna i augusti 1742 kapitulera. Samma år som fredan undertecknades i Åbo kom Christopher Olsson-Rutblad hem, bara för att bevittna hustrun död. När hon 49 år gammal lades i graven hade hon satt sex barn till världen. De flesta hade vid den här tiden blivit vuxna och lämnat hemmet.

Beata och Christopher kände varann sedan tidigare. När de nu träffades tyckte Christopher att Beata var en härlig kvinna. Stadig till växten, piggögd och med ett frodigt språk tilltalade hon honom i sådan grad att han friade. Beata svarade ja, som sagt förmodligen inte så mycket av kärlek som för att hon behövde hjälp i försörjningen av sönerna. Bröllopet stod nödåret 1744 och de nygifta flyttade in i båtmanstorpet i Norrflärke. I och med att Christopher Olsson-Rutblad tagit Beata till sin äkta maka försvinner han ur händelsernas gång. Ingenting är känt om hur han reagerade eller agerade när hans Beata samma år som bröllopet stått började sin karriär som tjuv och fick öknamnet Tjuv-Bjäta.

En framträdande roll i händelsernas utveckling fick efter denna tidpunkt däremot länsman David Hielman i Anundsjö, en kraftfull man i 40-årsåldern. Han var liksom Tjuv-Bjäta från Finland. Inte särskilt populär bland ortsborna. Han ansågs inställsam mot herrarna och överlägsen mot vanligt folk.

Det var till Hielman som pigan Kerstin Ersdotter i Kittelsböle vände sig när hon blivit bestulen på kläder och en liten korg med pengar. Pigan i Kittelsböle var säker på att båtmanshustrun Beata Johansdotter i Norrflärke låg bakom stölden. Uppgifterna fick Hielman att spänna sina hästar för vagnen och bege sig till Norrflärke. Stor och stöddig satt han bekvämt tillbakalutad i vagnen när han fick syn på det gråa båtsmanstorpet. På gården lekte två smutsiga och snoriga pojkar. De glodde storögt på länsman, då han svängde upp på planen.

- Är mor hemma? frågade länsman som gärna ville ge omedelbart prov på sin makt och myndighet.

- Har ni inte lärt er att hälsa artigt på en konungens man, undrade han sedan och spände ögonen i småparvlarna. - Nä, mor var inte hemma förklarade pojkarna. Hon var hos Anders Sigfridsson för att tigga mat, förklarade de efter att ha bockat och bugat enligt tillsägelse.

David Hielman fäste vidare ingen uppmärksamhet vid gossarna utan gick in i båtsmanstorpet. Han fick böja nacken ordentligt när han gick in genom den låga dörren. Han såg sig föraktfullt om i torpet, och lät blicken stanna vid en vadmalströja och ett livstycke som låg på en säng. Det var persedlar som stämde överens med den bestulna pigans beskrivning. Men hur han än sökte kunde länsman inte hitta de två halsdukar och en kjortel som pigan också sagt sig sakna. Och inga pengar.Med tröjan och livstycket i famnen äntrade länsman åter sin vagn och for iväg till Sigfridssons.

Anders Sigfridsson var även han finländare. Gammal krigsman som suttit i rysk fångenskap, lyckats fly till Sverige och Norrflärke för att så småningom bli båtsman och därpå gifta sig med en bondjänta och överta hennes föräldragård. Han och familjen hade det inte så fett, men han brukade förbarma sig över Beata och hennes barn och dela med sig av maten, särskilt när Christopher var borta i kronans tjänst. Har du Rutblads hustru Beata här? sporde länsman då han träffade på Sigfridsson ifärd med att laga ett vagnshjul på sin gård. - Jo nog var Beata här, svarade Sigfridsson och pekade mot stugan till.

Länsman Hielman kastade kläderna han tagit i båtsmanstorpet framför Beata, där hon satt vid grannens köksbord. Beata blånekade till stölden. Kläderna var hennes, förklarade hon, skaffade på ärligt vis. Inte heller kände hon till något om de två lärfthalsdukar och den kjortel länsman frågade efter. Allt medan länsman lät frågorna hagla över Beata blev Anders Sigfridsson mer och mer fundersam. Han hade ju faktiskt fått en halsduk av Beata för en tid sedan. Han gick in i kammaren och återvände med halsduken.

- Var det en sådan här länsman frågade efter? Jo, det var det konstaterade Hielman. Nu samlade han ihop alla persedlarna och förklarade för Beata att hon skulle stämmas in till tinget i höst för att svara för sig. Fräck och morsk tyckte Hielman att Beata var. Men hon skulle få se på annat i tinget, det skulle han bli man för, lovande han sig själv när han for iväg från Norrflärke.

Hösttinget i Själevad inleddes den 26 november och året var 1744, samma år som Beata blivit Christophers hustru. Dagen därpå var det Beatas tur att stå inför domare och nämnd. Till en början nekade hon till stölden av Kerstin Ersdotters kläder och pengar. David Hielman var hennes åklagare och han hade instämt två pigor, som arbetade tillsammans med Kerstin Ersdotter, som vittnen. De bekräftade att kläderna som låg på ett bord i tingssalen var Kerstins.Men Beata nekade ändå. Det gjorde hon till dess att hon hotades med att få sitta i arrest till nästa dag. Inför tanken att sitta inlåst blev Beata kallsvettig och föll till föga. Kanske pressades hon på andra sätt också till bekännelser.

- Jo, hon hade kommit till Själevad en kväll vid nyårstid och smugit sig in i prästgården och upp på loftet där Kerstin bodde. Hon hade tagit pengarna och kläderna ur en förvaringskista, gjort ett knyte av alltsammans och smugit sig därifrån. Med en gråtande kvinna, som bad om nåd, framför sig ansåg tingsrätten tillfället väl valt att försöka skära pipor i vassen. Beata förmåddes erkänna en rad andra stölder.

Hos Jon Nilsson hade hon pillat upp låset till härbret med lillfingret. Tiderna var svåra för den som var fattig, förklarade Beata för tingsrätten. Hon behövde mat. Det var därför hon tog en halv tunna mäld, två kannor ärtor och lite kött och stoppade ned i en säck. Barnen hade inte trott sina ögon när hon bjöd dem på ärtor och kött nästa morgon.

Bekännelserna inför tinget skulle bli fler. På en fråga från länsman Hielman erkände Beata att hon brutit upp dörren till Johan Samuelssons härbre med ett vedträ. Bytet där blev en halv sida kalvkött, korn, smör och ett förkläde. Beata berättade om hur hon ävensom stulit några levande får hos kyrkoherde Johan Tollsten i Nätra prästgård. Den uppgiften fick folket i tinget att dra efter andan. Det var ju oerhört! Att stjäla från en Herrens och kyrkans tjänare! Jo minsann, mycket skulle man höra innan öronen trillade av.

Fårstölden i prästgården hade Beata gjort sommaren 1744. Hon gick in i fähuset, talade milt till fåren så de skulle hålla sig lugna och band samman fyra av dem. Sedan vandrade hon hemåt, mot Norrflärke, i sommarnatten. Då hade hon också ett bylte under armen, för hon hade gått in i själva prästgården och lagt sig till med en del kläder. Fåren hade hon sedan slaktat efter hand som familjen behövde något att stilla hungern med. Detta var uppgifter som förde Beata Johansdotter till ännu ett ting, till Nätra. Dit transporterades hon två dagar efter tingsrannsakningen i Själevad.

Det stod 29 november 1744 på almanackan när Beata mötte länsman Mats Norbergs blick i Nätra gästgivaregård, där det urtima tinget hölls. Mats Norberg tittade granskande på Beata. Hur gammal kunde hon vara? Det visste hon inte själv framgick det, men Norberg uppskattade hennes ålder till någonstans mellan 35 och 40 år.

Beata erkände utan omsvep stölden hos välvördige och höglärde herr magister Johan Tollsten i Nätra prästgård. Blek och tagen svarade Beata på länsmans frågor. Han bläddrade i sina papper över andra stölder i området och fick fram flera erkännanden. Hos Anders Jonsson hade Beata stulit en koppartratt, ett barkat kalvskinn och en sållbotten. Av hans piga hade hon stulit ett förkläde, ett livstycke, en härva garnlin, en lintoppa, ett par vita ullstrumpor och ett dussin teskedar. Andra pigor i området hade bestulits på diverse klädespersedlar. Och i Nätra gästgiveri, där hon nu stod till svars för sin tjuvnad, hade Beata, samma kväll som hon brutit sig in i kyrkoherdens fähus, stulit ett halvt stop brännvin och kläder.

Däremot nekade Tjuv-Bjäta hårdnackat till stölden av 70 alnar lärft hos Peter Samuelsson i Sunnansjö och till att ha stulit en ko från länsman Norberg. Nåja, med tanke på att hon erkänt allt annat han frågat om, var länsman beredd att tro henne. För hon var ju inte ensam om att stjäla, som hon själv påpekade, denna Beata Johansdotter.

En liten triumf till firade ändå länsman. Han fick Beata att ta på sig stölden av 18 daler silvermynt hos båtsman Värmlännings änka på Vallen. Detta inträffade också samma kväll som fårstölden hos kyrkoherden. Hon hade hemsökt även båtsmansänkans fähus, i hopp om att hitta några får. När hon stod i fähuset fick hon syn på en liten ask som var nödtorftigt gömd intill dörren. Hon trodde knappt sina ögon när hon öppnade asken och hittade alla silvermynten.

Nu var det slut med bekännelserna för Beatas del i detta urtima ting i Nätra. Som en ren formalitet tillfrågades hon, för att tingslaget skulle kunna avge dom, om hon stulit i några andra socknar. Det var känt i Nätra att länsman i Arnäs, Billström, letade efter en person som stulit korn hos bonden Per Ersson i Bygdom. Nåja, om hon tänkte efter så hade hon faktiskt varit i Bygdom också. Och stulit det där kornet. Plus ärtor, ull och lingarn, vidgick Beata motvilligt.

Med detta placerade sig Beata Johansdotter som svarande också i tinget den 1 december, i Arnäs. Först efter detta fick hon sin dom. Då var också värderingen av hennes stöldgods klar: hon hade stulit för 18 daler och 16 och ett halvt öre inom Själevads tingslag, för 32 daler och sex öre i Nätra och för 22 daler och 24 öre i Arnäs. Det vill säga för sammanlagt 73 daler i silvermynt.

Som straff skulle fembarnsmodern och båtsmanshustrun Beata Johansdotter slita 26 par ris, tre slag av paret. Detta enligt missgärningsbalkens capitel 40. Därefter skulle hon stå uppenbar skrift, i Nätra kyrka, eftersom det var i det tingslaget hon stulit för största värdet. Jämlikt femte capitlet i straffbalken måste Beata dessutom genom arbete ersätta värdet av allt hon stulit. Risstraffets smärta och kyrkpliktens skam avskräckte inte Beata från fortsatt vandring på brottets bana, skulle det visa sig.

Mitt i slåtterbrådskan nästa år, det vill säga 1745, gjorde hon sig ett ärende till Nils Eliassons gård i Österfanbyn i Anundsjö, en by som hon bott i en tid och kände väl till. Nyckeln till Eliassons stuga låg, precis som hon visste att den brukade, under en sten intill förstubron. Gårdens folk arbetade med slåttern och Beata kände sig säker när hon gick in i huset och letade fram nycklar till ett par förvaringskistor. Ur kistorna tog hon pengar och ull. Hon låste kistorna igen, vred om nyckeln i dörrlåset och stoppade den tillbaka under stenen. När hon smög iväg från Eliassons gård såg hon Pär Pärsson ute på åkern och drog slutsatsen att också hans hus stod tomt. Sedan hon försäkrat sig om att så var fallet, gick hon in och föll för frestelsen att vittja ännu en förvaringskista. Den öppnade hon med en yxa som stod vid eldstaden. På en krok i köket hängde en nyckel som såg ut att höra till ett härbre. Den stoppade Beata i kjortelfickan. Den kunde vara bra att ha för framtida bruk, tänkte hon. Trots det försiktiga smygandet blev Tjuv-Bjäta iakttagen den här julidagen i Fanbyn. Och för den som fått öknamnet Tjuv-Bjäta var det lätt att dra misstankar om stöld på sig.

Det blev en ny utryckning till båtsmanstorpet i Norrflärke för David Hielman, som vid det här laget hyste innerligt agg till den tjuvaktiga kvinnan. Länsmans husrannsakan blev framgångsrik. I Beatas torp hittades det stulna från Eliassons och Pärssons gårdar samt ett antal nycklar som inte passade någonstans i Beatas stuga.

Detta betydde ännu en rannsakning för Tjuv-Bjätas del, nu i Anundsjö gästgivaregård i Bredbyn. Tingsdagen inföll den 18 november 1745. Vis av tidigare erfarenheter i umgänget med Beata Johansdotter nöjde sig David Heilman inte med hennes erkännande av brott som hon överbevisats om. Länsman ville reda ut fler stölder.

Hade Beata stulit ur Jon Johansson härbre? Han hade också förlorat en get och ett får. Kände hon till något om det? Erik Ersson och hennes snälle och hjälpsamme granne Anders Sigfridsson hade även de förlorat kreatur. Och Erik Andersson i Norrflärke var bestulen på en gris och en bock. Var detta Beatas verk?

När två vittnen, Kerstin Olofsdotter och Anna Nilsdotter, berättade i tinget om hur de sett Beata koka kött och rovor i en gryta och att hon haft ett fårskinn hemma i torpet trodde länsman att han hade snärjt Tjuv-Bjäta. Men nej, Tjuv-Bjäta nekade och förklarade att både kött och fårskinn härrörde sig från stölden hos kyrkoherden i Nätra och för det hade hon, som bekant, redan fått slita ris. Domen den här gången, i Anundsjö, grundade sig på stölder till ett värde av 18 daler och åtta penningar. Nu skulle Tjuv-Bjäta böta dubbla stöldvärdet, för det var andra resan stöld. Men tingsrätten insåg det omöjliga i detta och omvandlade straffet till 23 par ris och tre slag av paret. Två söndagar skulle hon också göra kyrkoplikt i Anundsjö kyrka.

För andra gången fjättrades Tjuv-Bjäta vid pålen intill kyrkan. För andra gången hörde hon vinandet av risknippet som svingades av profossen. Utan ett ljud uthärdade hon de första risrappen mot sin bara rygg. Men för varje slag slets huden upp och hon kunde inte hålla tillbaka tårarna. Mot slutet av den offentliga bestraffningen tjöt Beata högljutt varje gång riset träffade ryggen. Bland de många åskådarna fanns länsman David Hielman. När profossen gjort sitt och fjädringsmannen lossade bojorna kring kvinnans handleder och slängde till henne kläderna tog sig länsman begrundande om hakan.

- Sanna mina ord, den kvinnan kommer att hamna i galgen, mumlade han för sig själv.

Slagen, hånad och förnedrad låg Tjuv-Bjäta flera dagar, oförmögen till några som helst sysslor, till sängs hemma i båtsmanstorpet. Kyrkplikten återstod och när det var dags för den, fick Beata Johansdotter göra den tillsammans med styvdottern Sigrid Christophersdotter. Styvdottern var skyldig till lägersmål.

I januari 1746 fick Sverige en kronprins, en gosse som sedermera skulle bära kunganamnet Gustav III. En kung som kom att arbeta hårt för att mjuka upp den svenska straffrätten.

I augusti det året sökte bonden Erik Andersson i Norrflärke upp länsman Hielman och berättade att någon brutit sig in i hans stuga medan gårdens folk arbetade med slåttern. Tre av husets förvaringskistor var uppbrutna och tömda på kläder och pengar. Dörren till helgdagsstugan hade ryckts upp på så våldsamt sätt, att låset gått sönder.

Kistorna ifråga tillhörde bondens dotter Brita och pigan Karin Christophersdotter. Bonden kunde också berätta att Beata Johansdotter, hon som gick under namnet Tjuv-Bjäta, varit synlig i kyrkan. Enligt ett vittne hade Beata burit en servett märkt med initialerna IM, det vill säga att den sannolikt tillhört pigan Karins mor Ingeborg Mårtensson. Som så många gånger förr föll alltså även denna gång misstankarna på Beata. Länsman var barsk när han sökte upp henne i båtsmanstorpet.

- Du har visst varit ute i tjuvaärenden igen, sade han när han klev in i torpet och kommenderade Beata att öppna sin kista. I kistan fanns den märkta servetten. Tjuv-Bjäta förbannade sin dumhet att inte bättre ha gömt det uppenbara beviset på att hon brutit sig in hos Anderssons i juli. Men hon grep efter ett sista halmstrå för att rädda sig.

- Den servetten har jag fått av Karin, Anders Sigfridssons hustru skyndade hon sig att säga.

Länsman trodde knappast på den förklaringen. Han stoppade servetten i fickan och tog med sig Beata. Han tänkte låsa in henne hemma hos sig själv, i länsmansbostaden i Näs. Ute på Beatas gård hade några nyfikna karlar samlats. Länsman Hielman utnyttjade detta.

-Bra, sade han när han såg den lilla skaran av män på gården.

Nu frågar jag dig i vittnens närvaro om du varit inne hos Anderssons och tjuvat.

Länsman höll den förskräckta Beata hårt i armen. Hon visste att de församlade männen inte skulle visa henne något medlidande. Hon var illa sedd numera av de allra flesta, på grund av sina många stölder i bygden. Svara, skrek länsman, och knuffade omkull Tjuv-Bjäta. Liggande på marken förstod Beata att risken för slag och sparkar från männen runt omkring var stor och hon valde att bekänna.

Kläderna från kistorna i Anderssons hus fanns kvar i båtsmanstorpet berättade hon, men pengarna var förskingrade. Dem hade hon betalat med när hon köpte ost av Ingeborg Olofsson i Risbäck och när hon köpt mjölk av Kerstin Olofsdotter och bröd av Håkan Olofsson. I rättegången som följde förnekade de namngivna att de sålt några matvaror till Beata, och ingen vet vem eller vilka som talade sanning ifråga om denna detalj. Efter att ha noterat namnet på sina vittnen på gårdsplanen tog Hielman med Beata till Näs. Där fick hon sitta i en bod, eftersom Anundsjö på den tiden saknade riktiga arrestlokaler.

Utanför boden gick Pär Hansson och Pär Olofsson från Hädanberg vakt. Inne i boden travade Beata Johansdotter runt, runt och ältade sin olycka. Risken för att straffet nu skulle bli döden genom hängning var stor, det visste hon. Ingenting blev bättre av att hon dagarna i ända beskådades av nyfikna, som kikade in på henne genom en glugg och lät hånskratten flöda. Det var ingen överdrift att påstå att Tjuv-Bjätas tillvaro var ett rent helvete. Den söndag hon suttit nio dagar i den trånga boden föddes planerna på hur hon skulle kunna ta sig ut ur sitt tillfälliga fängelse. Hon tänkte låtsas bli magsjuk och gång på gång be att få gå till avträdet.

Hon satte sin plan i verket och lyckades. När hon mitt på dagen för säkert tionde gången satt på avträdet och låtsades uträtta sina behov hade hennes väktare slappnat av i sin uppmärksamhet. Beata öppnade dörren med största försiktighet och smet runt knuten. När rymningen upptäcktes en stund senare var Beata en bra bit på väg till Mellansel. Att vara på flykt tarvade tillgångar, det insåg Tjuv-Bjäta strax.

Hon visste att hennes man Christopher förvarade ett skrin, förmodligen med pengar i, hos sin bror Olof Olsson i Mellansel. När hon nådde svågerns gård såg hon svägerskan Ingeborg i arbete utomhus. Osedd tog sig Beata in i huset och hittade efter en stunds letande det åtråvärda skrinet låst. Hon tog med sig skrinet och på väg ut ur stugan norpade hon åt sig ett lärftlakan och ett fårskinn. Hon smög sig förbi uthusen och in i badstugan. Med en täljyxa bröt hon upp Christophers skrin, och se där fanns minsann sju daler silvermynt, ett lakan och några strumpor. Beata gjorde ett knyte av lakanet och gick med detta och skrinet till Moälvens strand strax intill. Skrinet fyllde hon med sand och kastade i vattnet. Hon stod kvar till dess hon sett skrinet sjunka.

Tjuv-Bjäta styrde sina steg mot Gottne och var nu på väg mot en omfattande stöldresa som skulle bli hennes sista. En duk och en nattkappa på blekning hos Erik Johansson i Gottne blev den första frestelsen hon inte förmådde motstå. I Nävertjäl stal hon ett karduansskinn hos en bonde. En bod på kyrkvallen i Själevad fick också tjuvbesök av Beata. Beata förstod att frihetens timme hade nått sin sista minut för Beata kunde av förklarliga skäl inte återvända hem till båtsmanstorpet i Norrflärke. Hon sov i hölador och andra uthus. Två nätter fick hon husrum hos backstupigan Sigrid i Fors.

Eftersom Beata var stadd vid kassa kunde hon köpa mat när hon behövde. Men hon tvingades också köpa tystnad. Som till exempel när hon mötte båtsman Bröms från Nordmaling. Han visste mycket väl vem hon var och han krävde pengar för att inte ange henne. Bröms fick sina pengar, men höll trots det inte tyst om sitt möte med den ökända Tjuv-Bjäta. Han skvallrade för Erik Jonsson i Aspeå. Tillsammans sökte de båda männen upp Beata i hennes nattläger och nu fick hon betala också för Erik Jonssons tystnad. Det började sina i Beatas flyktkassa, men för att få iväg de två berusade utpressarna gav hon Erik Jonsson 12 styverstycken.

Nu måste Beata dra vidare för att undgå upptäckt. Hon litade inte alls på männen, som hon mutat till tystnad. Hon vandrade norrut. Hon kom till Gideåbacka där hon tjänat piga som ung, och till Godmark där hon stal ost och bröd hos Olof Christoffersson. I hans halmlider stannade Beata några dagar och nätter, utan att bli upptäckt.

Men Beata kunde av förklarliga skäl inte dröja sig kvar någonstans. Hela tiden måste hon vidare. Nordmaling hörde till de platser hon besökte. I Ava tjuvade hon pengar och kläder hos Olof Nilsson och Hans Nilsson i samma by blev av med ett förkläde. Det var i september 1746 som Tjuv-Bjäta lurade sina fångvaktare i Näs. I oktober var hon fortfarande på flykt. Sliten, hungrig och utstött drog hon sig mot söder. Över skogen till Risbäck. Där sökte och fann hon nattkvarter i Jon Eliassons stallider. Beata reglade liderdörren om sig, genom att lägga på klinkan på insidan. Hon vaknade på morgonen av hårdhänta bankningar på lidrets dörr. - Är det någon där? ropade olika röster utanför.

Beata förstod att frihetens timme hade nått sin sista minut för hennes del, men hon höll tyst i desperat hopp om att de som samlats utanför skulle ge sig iväg. Så blev det nu inte. Istället stod några av de församlade kvar, medan andra tillkallade länsman Hielman. Inne i lidret kurade Beata och lyssnade till männens spekulationer om vem som kunde gömma sig därinne. Hon hörde dem dunka och slå med sina tillhyggen, som de höll beredda för att utkämpa en kamp med den eller dem som så småningom kom ut.

Länsman Hielmans hästar skummade när han efter en iltur kom fram till Risbäck. Med myndig röst befallde han den som var i lidret att öppna dörren, annars skulle dörren slås in. Inför det hotet föll Beata till föga och kom ut för att omedelbart gripas av länsman. Än en gång släpades Tjuv-Bjäta inför rätta. I Bjästa gästgivaregård fick hon stå till svars den 18 november 1746, i Ås den 24 november och i Brösta den 1 december. Det var i Brösta som domen föll mot Beata Johansdotter, som erkänt allt som man lade henne till last. Domen löd på döden genom hängning. Männen som Tjuv-Bjäta mutat till tystnad, båtsman Bröms och Erik Jonsson dömdes också. Bröms ansågs mest belastad och fick 20 dagars fängelse på vatten och bröd och Erik Jonssons straff sattes till 12 dagar på vatten och bröd. När hovrätten fastställt tingsrättens dom mot Beata Johansdotter bestämdes avrättningen till den 25 februari 1747, i Galasjö.

Två dagar före avrättningen dog Beatas 72-åriga mor, Kerstin Persdotter. Beata vågade aldrig söka upp modern under sin flykt, eftersom hon kände sig säker på att modern nåtts av ryktet om dotterns tjuvaktighet. Beata fördes till avrättningsplatsen fängslad, på en släde. Hon fick aldrig veta att modern dött. Snön föll tätt när Beata Johansdotter bakbands under galgen. Bödeln förde henne uppför stegen, lade repet om Beatas hals och gav henne sparken som kom henne att sväva fritt och därigenom möta döden. Det hela bevittnades av en talrik åskådarmassa.

Enligt vad som senare berättats från generation till generation hängde Tjuv-Bjätas kropp kvar i galgen till dess hennes kläder började ruttna. På vårkanten skars kroppen dock ned och begravdes på avrättningsplatsen, som sedan dess kallats Bjätaback.

David Hielman, länsmannen som jagat Tjuv-Bjäta under många år och fått henne fast för ett otal stölder - med tvång måhända och våld i vissa fall - kunde aldrig passera Bjätaback efter avrättningen utan att känna obehag. Det låg liksom oknytt i luften, förklarade han.

Inte långt efter hängningen av Tjuv-Bjäta började rykten cirkulera. Hon brukade, sades det, klippa bort tungan på fåren hon tänkte stjäla, så att inte deras bräkande skulle röja henne. Ryktet gjorde också gällande att den märkliga kvinnan nattetid grävde upp barnlik och tog ut ögonen för att använda dem till hemliga konster.

David Hielman skulle få ännu en anledning att förbanna att han någonsin mött Tjuv-Bjäta. Hans dotter Greta Lisa fattade tycke för Beatas son Nils och gifte sig med denne, trots att Hielman gjorde allt för att förhindra det.

Christopher Olsson-Rutblad, som i eftermälet inte fått någon roll alls i berättelsen om hustruns Beatas tjuvnadsäventyr, levde ända till 1775. Han blev den siste karolinen i Anundsjö och kunde räkna hela 36 år som båtsman. Han gifte sig en tredje gång efter Beatas avrättning.

Källa: Androm till skräck och varnagel av Lennart Selling och Ewa Hanaeus

Anundsjö: AI:2 s 26,