Per Olofsson

Bonde Kyrkvärd i Bölen, Bodum (Z).
Född i Bölen, Bodum (Z).
Död efter 1601 i Bölen, Bodum (Z) 1 .
"Några bönder i Fjällsjö socken - de voro Per Olofsson [ana] och Nils Eriksson, båda i Ön, och Knut Eriksson, Kristoffer Nilsson och Påvel Segersson [ana] i Storgränden - hade år 1604 tillsammans med en jämte begått ett mord, ity att de dödat en lapp vid namn Michil Larsson. Året därpå den 12 okt. hade rannsakningen hållits i Sollefteå, och ett brev hade utfärdats därom. Detta ha vi däremot icke kunnat igenfinna, varför vår kännedom om målet är ganska ofullständig. Om den mördade veta vi emellertid så mycket, att han i livstiden varit "en stor skalk" samt gjort mången skattebonde i Fjällsjö och annorstädes stor orätt ock åverkan på deras vonor och annat, vilket ock varit allom kunnigt och veterligt. Han hade, kort sagt, gjort mycket intrång på på böndernas jaktmarker, och sådant tålde man på den tiden mindre än i våra dagar, emedan jakten då bedrevs icke som ett nöje utan som ett viKTigt näringsfång.

Bönderna hade gjort vad de kunnat för att bli honom kvitt. De hade fört honom fängslig ifrån Ångermanland till Umeå socken i Västerbotten och där lämnat honom till befallningsmannen Mester Didrik och det i förhoppningen, att lappen där skulle bliva bestraffad för sådan sin överdådighet. Men den förhoppningen hade ej gått i fullbordan. Så fort lappen kom till Didrik, fick han av denne ett gott pass och fridsbrev tillbaka igen. Detta begagnade sig lappen också av. Han kom nämligen tillbaka till Ångermanland, samt var då i sin överdådighet sju resor värre än förut. Det var då, som "de arma bönderna togo sig det oråd före, att de förgjorde honom". Huruledes det gick till, är oss emellertid alldeles obekant.

På tinget i Sollefteå år 1605 kom detta mord före, varvid mördarna undgingo livsstraff. Denna dom synes sedan ha blivit överklagad för någon högre myndighet, kanske för överlagmannen eller också själva kungen. Mördarna sägas ock senare hava "annorlunde bekänt", än de först gjorde.

Ett nytt förhör hölls nu i Sollefteå den 16 december 1605. Tingets stora betydelse framgår av att nämnden utgjordes av 24 personer, 12 uthäradsmän, däribland sju borgare från Härnösand, och 12 inhäradsmän, av vilka de närmast Fjällsjö boende voro Anders i Ramneå och Jon Höksson i Lidgatu. Nordlander fortsätter vidare:

"När rätten hade satt sig, upplästes först den rannsakning, som den 12 oktober s.å. hade hållits därsammanstädes "om lappemörderne i Ångermanland", vilke rannsakning, såsom det heter, blev i alla sina punkter sannfärdig befunnen och bevisad. Och där voro ocke annorlunda skrivet, heter det vidare, än som mörderne vid det förra tillfället bekänt och även nu för denna domstol bekände. Och denna dubbla bekännelse var av sådant innehåll, att de icke heller denna gång blevo från livet dömde. 'Men att de sedan annorlunda bekänt hava', heter det, 'är deras egen skuld och icke någon annans, efter de, som i någon nöd komne äro, pläga intet gärna med första tilltalet sanningen bekänna. Det Gud bättre!'

På grund härav dömdes nu alle ärlige män, som hade varit över denna förra rannsakning, fria för all misshandel och för den misstanken, att de med något skulle sett igenom fingrarna eller fördolt vad som för den blivit uppenbart, antingen för lön eller bön, mutor eller gåvor, såvitt de nu dömande hade förstått och förnummit, detta 'så sant oss Gud hjälpe till liv och själ'. Beträffande den förra domen om samma ogärningsmän och mördare yttra de nu dömade vidare, att den redan förut skickats till konumgen och att de alla ville enhälligen efter Sveriges rikes lags lydelse bestå och försvara densamma samt icke från vika. Tills vidare stadsfästelse hade de gjort tre män av deras krets, nämligen Mårten Olofsson i Härnösand, Aron Eriksson i Hälsingsta och Olov Simansson i Kiäll, fulmyndiga, att begiva sig till deras nådige herre och utkorade konung till att samma rannsakan och dom ytterligare berätta och tillkännagiva, om så behövdes. Ehuru de här omtalade dråparna voro (av annan myndiget) från livet dömda, bedja de skrivande eller tigga, såsom de säga, att så i sanning var, satte de alla de dömande sina sigill eller bomärken under brevet; de förra äro till antalet 8, de senare 18. På baksidan av brevet står antecknat: 'Domen om the Lappemördare i Ångermanland"."

Tydligen hade Fjällsjö-, eller om man skall skriva Bodumsbönderna, ansett sig i sin fulla rätt att slå ihjäl lappen, när de inte kunde få hjälp från myndigheterna. Någon liknande uppfattning hade väl även de båda domsrätterna eftersom mördarna inte dömdes från livet. Det verkar dock som om rätten inte var så säker, eftersom man vidtog en så pass ovanlig åtgärd som att skicka tre man med domen till Stockholm för att närmare förklara den. Men som Nordlander fortsätter sin berättelse, man såg på saken på ett helt annat sätt nere i Stockholm, och det kom att följa en bister tid, inte för mördarna, men för deras domare.

Det senare tinget hade hållits den 16 december 1605, och redan den 15 januari utfärdades ett kungabrev, som enligt Nordlander "säkerligen kom en och annan mottagare att blekna". Kungen var inte belåten med att "en hop som begått stora och grova missgärningar inte blivit straffade därför". Lagföraren, d.v.s. domaren, Samson Evertsson, och en del andra av dem som fällt domen skulle därför hämtas och väl förvarade föras till Distingsmarknaden i Uppsala i början av februari.

Hur det gick för dem har Nordlander icke kunnat uppspåra, men från Uppsala fördes de, fortfarande fängslade, till Örebro, där kungen för tillfället vistades. hur kungen såg på målet visas av en skrivelse från konuNgen, där det heter att en lapp mördats av fyra bönder. Sedan hade "en hop Härnösandborgare och några bönder" förmått Samson Evertsson att fria mördarna.