Lars Andersson Kompass

Född 23 februari 1783 i Åsele (AC).
Båtsman mellan 7 juni 1809 och 17 juni 1822 i Nr 116, Rote 3, Mo, Junsele (Y) 1 2 3 .
Död 29 december 1863 i Krånge, Junsele (Y).
Dödsorsak: ålderdom
Begravd 17 januari 1864 i Junsele (Y).
Antagen till ordinarie båtsman runt 1799. Enligt rullan rymd den 17 juni 1822. Gift med förre båtsmannens änka. Dömdes 1830 för medhjälp till mordförsök på bonden, födorådstagaren Erik Ersson i Krånge, Junsele år 1829. Lars var medhjälpare åt Erik Eliasson, vilken tidigare köpt hemmanet av Ersson. De sköt Erik Ersson men denne överlevde. Gärningsmännen blev straffade med fästning och spö. (Källa: Olof G Strömberg, Båtsmansdb.)

Notering i HFL att han varit på fästning och är utfattig. I dödboken står han som fattighjon och avskedad båtsman¶

Ur fånglistor för Härnösands Lands/länsfängelse (Kronohäkte) Härnösands landsfängelse oktober 1829

Inkom 1829 Junii

f:d: Rote Båtsmannen L Compas i Junsele. Delaktighet i Mord.

Af Sollefteå Urtima Tings

Rätt, dömd genom utslag den 18de Septemb: till laga ansvar. Underställdt Höglofl. Kongl.

HofRätten. Se förra listan

Härnösands landsfängelse januari 1830

Afsk. Båtsmannen Lars Compas från Junsele. Delaktighet i Mord.

Af Sollefteå Urtima Tings Rätt genom utslag den 18de Septemb nästl år dömd till 33 Rd 16 s böter och ett års fästning. Underställdt Höglofl. Kongl. Hof Rätten.

Härnösands landsfängelse juli 1830

Afskedade Båtsmannen Lars Kompass från Junsele. Delaktighet i Mord.

Den 23 Julii 2 aug och 10 September til Sollefteå Urtima Ting. Af Kongl. HofRätten genom Utslag d. 16 Junii dömd til 56 Rd. 32 s Bco böter eller i brist däraf afstraffas med 24 par Spö ett års arbete å Fästning och Edsöre brott 4 månader. Har hos Kongl. Majt i underdånighet besvär anfört.

Följande berättelse har Barbro Sjödahl, Sollefteå museum och Göran Stenmark, Junsele hembygdsförening m.fl. tagit fram -Lars föddes den 23 mars 1783 i Åsele. Kanske var han av samiskt ursprung, då han ibland kallats "Lapp-Lasse". Annars vet vi inget om hans första år.16 år gammal kommer han till Junsele. (1789) Där försörjer han sig som dräng hos olika bönder. En ny plats nästan varje år. Kanske lessnade Lars på att flytta runt från husbonde till husbonde, utan egen bostad och egen familj. Kanske var det därför han tog arbete som soldat (båtsman) mitt under brinnande krig mot Ryssland. Ett krig där många båtsmän dog och där vi förlorade Finland.

Båtsmannen på rote Nr 116 Kompass hade nyss dött i Stockholm och en ny båtsman måste anställas av bönderna i byn. En båtsman var nästan som en marinsoldat idag. Han skulle gå ut i krig i stället för de bönder som betalade honom hans lön. De sk. Rusthållarna eller rotebönderna.Det fanns vissa krav för att få bli båtsman. Han skulle vara" Mellan 16 och 35 år gammal" Skötsam" Fullkomlig till växten. Dvs. han fick inte vara kort" Hurtig" Frisk och sund" Ha hår och ämne till skäggväxt.När en båtsman antogs fick han ett båtsmansnamn. Namnet följde torpet. Från början fick många båtsmän sina namn efter personliga egenskaper. En ljushårig döptes kanske till Vitlock, en små dum till Enfaldig. De kunde även få namn efter platser, växter, djur, vapen eller skeppsdetaljer. Som vår Kompass.Detta hade den nu 26 årige Lars, som skriver på ett kontrakt med sina rotebönder där han lovar att gå ut i krig i deras ställe.Så är lät hans kontrakt:

Med en fri och otvungen wilja, samt ?? eget betänkande, gifwer jag Lars Andersson mig i Kronans tjenst, uti senare Rotan N:o 116, att tjena Kong. Maj:ts och Kronan så länge hälsan och livstiden tillåter för en Legopenning Trettiotvå Skilling Banko, och när jag blir Laglien inskriven skall jag åtnjuta i huvudstånd Trettiotvå Riksdaler 32 Skilling i samma mynt, och om min livstid så länge varar, att jag tjänar Kronan i 10 år, skall min hustru i hela sin livstid det nu upplåtne Torpstället bibehålla och wederbörande Rotehållare börjar wid nästa sommar att Torpet Laga ordning och gott stånd sätta, men skulle förenämnda Lars Andersson, under tio års förlopp genom döden avgå, tillhörer Torpet de vilka nu upplåten i Lillegårdsby som skedde i Junsele och Lillegård d. Juni 1809.

Som ni märker så har Rotebönderna i kontraktet lovat att försörja båtsmannens änka efter hans död. Detta kunde bli väldigt dyrt för dem. Därför såg de helst sådana gånger att den nye båtsmannen var ogift och kunde gifta sig med sin föregångares änka eller en dotter i lämplig ålder. Så var fallet med Lars som gifter sig med sin föregångares änka. Den 13 år äldre(41 åriga) Christina Israelsdotter. Hon hade fem söner sedan sitt första äktenskap. Göran 21 år, Israel 17 år, Olof 15 år, Samuel 9 år och Johan 3 år gammal. Eftersom Christina är så pass gammal när de gifter sig får de bara ett gemensamt barn. Anders f. 1812, inom ett år efter att de gift sig. Förutom sitt torp och sin lön fick båtsmannen dessutom de kläder som han skulle ha som båtsman, kappsäck, en hängmatta och ett täcke eller rya.Ryorna spreds i Norden under 1400- 1500-talen. De användes då främst som fälltäcken - sk slitryor- och ersatte till stor del djurfällen i sängen. Ryan var lättare och behagligare än skinnfällen. Den var mjuk och varm och hade den stora fördelen att den stod emot väta utan att bli stel och ohanterlig. Den var också lätt att torka.Slitryorna användes med bottenväven vänd uppåt och den luggiga nocksidan nedåt. De var oftast vävda av svart , grå eller vit ull och påminde om djurfällar. Bottnarna var oftast vävda i tuskaft med ripseffekt. Färgerna var fåtaliga.Ryorna ingick i båtsmännens utrustning fr o m 1600-talets slut (1683) och ingick bland de inventarier som båtsmannen hade rätt att kräva av sin rotebonde. Ryan fanns i båtsmansutrustningen fram till 1820-talet.

Kläderna syddes upp av byns skräddare efter fastställda mönster. Först när de var utslitna fick båtsmannen använda dom som han ville. Fram till dess hölls de inlåst i en kista hemma hos någon av rotebönderna fram tills det var dags att ge sig ut i krig eller på övning nere i Stockholm eller Karlskrona. Strax efter att Lars blivit båtsman ingås fred med Ryssland (17 sept. 1809) men i ställe går vi in i krig mot England (fred 18 juli 1812) och mot Frankrike- Danmark (fred 1814 då vi får Norge). Det var en orolig tid som Lars var båtsman och låg han inte ute i krig var han ofta på övning nere i Stockholmstrakten.

Nästan varje år skulle båtsmannen åka ner till Stockholm för att antingen arbeta/öva eller för att fara vidare ut i kriget till sjöss. Då lästes uppfodringen upp i kyrkan som talade om att nu var det dags att ge sig av. Rusthållaren tog fram kistan med kläderna och skulle sedan skjutsa kistan och matsäcken till den bestämda mötesplatsen, som för Lars var gästgiveriet i Hullsta i Sollefteå socken. Ibland kunde han få åka med ner till Sollefteå annars var det bara att traska den 10-12 mil långa vägen ner till Sollefteå. Från mötesplatsen gick sedan resan vidare ner till Stockholm (eller Karlskrona). Lars var ofta hemifrån i långa perioder och hans hustru och familj fick klara sig så gott de kunde hemma på torpet. Kanske är det inte så underligt att Lars tillslut rymmer från sin tjänstgöring i Stockholm (1822-06-17) och beger sig hemåt. För detta blir han straffad med prygel och avskedas .

Det finns en gammal sägen med i boken "Ur Öfre Ådalens folklif" som berättar om vad denna Lars Andersson Kompass gjorde när han var på rymmen. Om den är sann vet vi inte men kanske. Den låter så här:

En båtsman, Lasse Kompass, och en kamrat till honom rymde från sin tjänstgöring i Stockholm och begåfvo sig uppåt Ångermanland, under vägen uppehållande sig i skogen, rövande och stjälande. Så kommo de ända upp till Junsele, där de stannade vid en sjö Åkersjön kallad, belägen ett par kilometer från byn Böhlen. Här beslöt de att dela rovet och sedan skiljas. Sedan de delat, började Kompass att tänka, att om han finge alltsammans, vore det ju så mycket bättre.En natt sedan kamraten somnat, slog Kompass ihjäl denne med en yxa och sänkte ner honom i Åkersjön. Begav sig till bygden och tog till sist plats som dräng hos en bonde. På hösten, sedan det blivit mörkt på kvällarna, började det att vid Åkersjön skrika och jämra, alldeles som någon vore i livsfara. Det skreks så högt, att det hördes både till Bölens och Mo byar.Att börja med sprang folk dit, troende att någon människa vore i fara; men när de komma till sjön, blev allt tyst. Då de komma hem, skreks det på samma sätt. Till sist torde Kompassens samvete vaknat, och det berättas, att han hade gått till sockenprästen Erik Forssén och i tysthet biktat sig för honom, hvarpå de båda följts åt till Åkersjön, där prästen givit den döde anden ro. Sedan har ej hörts något skrik vid sjön. Detta skall ha hänt omkring 1826.

Efter att Kompass avskedats försörjde han sig och sin familj med allehanda ströjobb. Samt ett eget småbruk på båtsmanstorpet som de fick behålla trots att han rymt. Eftersom hustrun varit änka efter en annan båtsman som tjänstgjort i mer än tio år och därför hade rätt att behålla torpet på livstid. Detta var dock inte det enda som hände denne man. Han och en kamrat försökte att döda en annan människa. Så här gick det till enligt domboksprotokollet och SVAR:s databas om frigivna straffångar. På den här tiden bodde på hemmanet nr 1 i Krånge en bonde som hette Eric Ersson. När han inte längre orkade driva sitt jordbruk sålde han det till den en Eric Eliasson från Fjällsjö socken. I köpet ingick att Eric Ersson togs födoråd, dvs. ett undantag med rätt att få bo kvar på gården med vissa förmåner i husrum, mat och andra tjänster. Den tidens pension. Det blev mycket betungande för de nytillträdda ägaren.

En dag när Compass var hos Eliasson för att hjälpa till med att sätta upp en grindstolpe, började de att prata. Eliasson beklagade sig och efter några supar hade idén om att undanröja födorådstagaren tagit rot. Man kan se att Compass inte var med på planen från början, men efter ytterligare några supar och löfte om att inte behöva hålla i bössan var även denne med på dådet. Hur gick det då till ?

Den 23 maj 1829 skulle Eric Ersson fara till hemmanets skvaltkvarn i Kvarnån för att mala och vägen dit var ganska lång. Först måste han gå ner till älven och ro över vid Stennäset och sedan var det ca 1 km att gå upp till kvarnen.Väl framme började Eric att mala och efter en stund fick han besök av den avskedade Kronbåtsmannen Lars Andersson Compass som erbjöd sin hjälp med malningen. Eric tackade nej och undrade för sig själv varför Compass dök upp så plötsligt. Efter en liten stund återkom Compass och erbjöd sig denna gång att bära hem mjölsäcken som Eric hade fyllt. Compass bar säcken i ca 25 meter innan han ställde ner den och sprang därifrån. Just när Eric skulle lyfta upp säcken ljöd ett gevärsskott i skogen och en kula träffade Eric genom armen och in i bröstet. Kompass i sin tur sprang i cirklar i skogen och träffade till slut åter på skadeskjutne Eric Ersson, vilken lyckats ta sig till en sten ca 1 km från skottplatsen."-Är det du Lasse? Gif mig igen min yxa!" sade Eric, men fick endast till svar "- Gud så du ser ut!" varefter Compass åter sprang iväg ner till älven där hans kumpan nämndemannen Eric Eliasson väntade. Det var Eliasson som hade avlossat skottet mot sin egen födorådstagare för att bli kvitt denne och hans omkostnader. De båda kumpanerna gömde nu Eric Erssons båt i fall denne skulle överleva och komma ikapp dem.

Ovanstående uppgifter är direkt tagna ur tingsprotokollen men det finns en muntliga tradition som nedtecknats där det sägs att Eliasson och Compass sökt efter Eric Ersson för att se om denne överlevt, men Eric skall ha gömt sig under ett överhäng i nipkanten mot älven. När kumpanerna kom dit flög några änder upp från älven, och de menade då att där kunde inte Eric ha gömt sig eftersom de inte flugit upp tidigare.

När Eric tidigare på dagen rott över älven för att ta sig till kvarnen hade han lånat en båt av bonden Per Persson och då lovat att denne skulle få igen båten efter verkställd malning. När Persson gick ner till älven följande morgon var båten fortfarande borta, men han fick då se Eric Ersson sittande på andra sidan älven och ropa efter båt. Per Persson tog då en annan båt och fann Eric sittande med ena handen för bröstet och kläderna genomdränkta av blod. Persson förde sedan hem Eric för att få honom under vård.

Både Lars Andersson Kompass och Eric Eliasson hade bl.a. observerats när de båda rodde tillbaka över älven och med vittnesmålen från den skadeskjutne Ericsson, ställdes de båda in för rätta och dömdes för mordförsök. Från juni och under hela rättegången sätt de på landsfängelset i Härnösand. Kronhäktet i Härnösand var en liten stenbyggnad i stadens utkant med åtta fångrum. I varje rum kunde det sitta upp till 15 - 20 personer. Vistelsen där verkade nedbrytande på alla sätt och fungerade oftast som en förbrytarskola.

Andra tider rådde och 1840-41 antogs ett nytt fängelsesystem. Det s.k. Philadelphia systemet. Det innebar att fångarna skulle nu förvaras i enskilda celler för att fostras till ett laglydigt liv. År 1861 togs det nya länsfängelset i Härnösand i bruk. Det s.k. cellfängelset med 56 celler.

Vad fick de då för straff:

Lars Andersson Compass för delaktighet i Mord.dömd till böter 56 Rd. 32 s Bco och ett års fästning. Kunde han inte betala, vilket han givetvis inte kunde skulle han istället bli avstraffas med 24 par spö, ett års arbete å Fästning och Edsöre brott 4 månader

Förre Nämndemannen Eric Eliasson för delaktig i mordDömd likadant som Compass samt dessutom fick han även böta för lytes bot 50 Daler och för det han rest vapen mot annan 20 Daler. I brist af tillgångar skulle han bestraffas med 40 par spö (vilket var det högsta)ett års arbete samt 4 månader för Edsörebrott å Christianstads fästing . Vilket betydde ytterligare 4 månader till på fästningen.Det var ett vanligt system på den här tiden att de dömdes till böter och att om de inte hade råd att betala böterna så fick de istället spöstraff. Lars som inte hade råd att betala sin böter fick 24 par spö med tre av paret, vilket betydde 3*24 slag (72 stycken) den 10 november 1830 innan han skickades till Kristianstads fästning.På fästningen fick han stanna i ett år och fyra månader och borde därför ha släppts ut någon gång på våren 1832. Vi vet att han är tillbaks i Junsele i november 1832 då han tar nattvarden.

Han och hustrun Christina bor ensam i en backstuga, ett litet uselt torp. Lars försörjer sig och sin hustru så gått han kan på varjehanda ströjobb. Han ansågs väldigt duktig på not och nätlagning samt att binda fiskeredskap, men den säsongen var inte lång. Ekonomin är urusel och makarna fattig.

När hustrun dör 81 år gammal, den 12 september 1851, så får han det ännu sämre. Han tvingas då att flytta från det lilla torpet som hustrun fick på livstid, från sin förste make. Ingen av hans styvsöner eller hans egen son verkar lyfta minsta finger för att ta hand om honom, eller för att underlätta för honom på ålderns höst. Utan det är upp till bönderna i byn. En by där han varit med och försökt döda en av dem. Han begär minst två gånger om att få hjälp av sin förra rote, men de vägrar. De anser att det är hela byns angelägenhet och inte bara deras. Socknens bönder anser dock att han som f.d. båtsman skall få hjälp av roten. Tillslut enas man dock om att Lars har rätt till fattighjälp som fattighjon där han fick gå runt på socken.

Junsele var en egen socken. Sockengemenskapen är av medeltida ursprung. Förutom att man hade hand om kyrkan så hade man också hand om undervisning och fattigvård.

Från och med 1863 skiljer man på de kyrkliga och de borgerliga (socknarna) uppgifterna.Fattigvården överförs då till socknen (senare kommunen). Skolan hade kyrkan hand om långt fram på 1900-talet (omkring 1930). I början och mitten av 1800-talet ansvarade kyrkan för fattigvården. Men verkligheten var sån att byarna eller rotarna skötte till stor del om sina fattiga och sjuka själva. Om man var fattig, sjuk eller inte kunde försörja sig så fanns det tre olika sätt som man kunde få "hjälp".

Det var väldigt viktigt att dom som behövde hjälp inte gick utanför sitt "rote" . Man skulle hålla sig hemma! Gick man utanför eller flyttade utan att ha en bostad så blev man en "Kringstrykare" eller "lösdrivare". Att ta hand om en sådan person straffades med böter.Man fick inte ens hjälpa och ta hand om till exempel föräldralösa barn under de tider när det var som fattigast i Sverige.

Från och med år 1863 så skulle alltså socknen eller kommunen ta hand om de fattiga. Det vanligaste var ända att man fortsatte med rotegång. I många socknar skötte man fattigvården ganska dåligt. Någon kanske har läst om när Emil i Lönneberga hjälpte fattighjonen med mat på julafton. Den beskrivningen om hur det var i fattigstugan stämmer nog ganska väl med verkligheten.

1863-12-29 Dör han, 80 år gammal. Totalt utfattig.

Till sist vill jag knyta ihop denna berättelse med en annan händelse som kan ses som final på hela historien. Den inträffade ca 50 år senare och bonden Anders Henriksson Molin i Mo by skulle reparera en gammal lada vid en slått inte långt från där dådet hade utspelat sig. När han tog upp golvet i ladan fann han en rostig gammal gevärspipa med uppruttnad kolv och stock. Han tog med sig pipan hem för att smida ett par gångjärn till ett härbre på sin gård. Pipan lades på ässjan i smedjan för att värmas upp och smidas ut, men när Molin gick ut ur smedjan en kort stund small det och flisor flög ur smedjans väggar. Pipan hade varit laddad när den gömts under ladans golv och exploderat när den värmdes. Då kom Molin att tänka på den händelse som utspelat sig när man försökte mörda födorådstagaren Eric Ersson i Krånge och hade han inte hört att gärningsmännen laddat om geväret samt gömt undan det.Av pipan smiddes sedan ett grovt handtag till en vindsbytta och detta hänger nu på en vägg i Junsele hembygdsgård som ett minne av denna händelse. (Källa: www.stenbanken.com)

Junsele: AI:2 s 19, AI:3 s 32, AI:4 s 55,