Josef Henriksson

Lappfogde i Nederwoijakalla, Torneå, Finland.
Död i Nederwoijakalla, Torneå, Finland.
Levde i Nederwoijakalla, Torneå, Finland. Död iNederwoijakalla, Torneå, Finland. Lappfogde Birkarl. Gift

Från Erik Johansson Kuokso, hemsida: BIRKARLAR Birkarlarna var den feodalaöverklassen i övre Norrland (ett par exempel på personer som burittiteln finns dock även från Jämtland) under medeltiden och fram till1620 då deras rättigheter avskaffades. Titeln birkarl är av omtvistatursprung; den har tolkats bl.a. som "Man från Pirkkala, "Bäverkarl",eller "Bergherre", men den synes ha varit väl etablerad redan på1300-talet. Den portugisiska Portugisen Damianus a Goës, som reste iSverige på 1500-talet, räknade dem till adeln, vilket säkerligen berorpå att han försökte göra deras samhällsställning begriplig för eneuropeisk publik, de var dock onekligen Bottenvikens motsvarighet tilldet samtida svenska frälset, vilken inte skall förväxlas med sinefterträdare i Sverige; adeln. Birkarlarna omnämns för första gången iett brev, utfärdat i Telge den 5 september 1328 av drotsen KnutJonsson på konung Magnus Erikssons uppdrag. I detta brevtillförsäkrades birkarlarna bl.a. ensamrätt på kolonisationen av Torneoch Kemi älvdalar, och deras ensamrätt att handla med samerna erkändesav kronan. Bikarlarna hade antagligen från början varit storfurstensav Novgorods skatteuppbördsmän i Lappland. Under högmedeltiden lågstörre delen av Lappland under ryskt inflytande. När den svenskakronan på 1300-talet började inressera sig för lappmarkshandeln ochkristnandet av samerna, gick birkarlarna i deras tjänst, mot att derasprivilegier bibehölls. Birkarlarna var uppdelade i fyra kompanier;Ume, Lule, Torne och Kemi kompanier, vart och ett med säte irespektive socken. Torneå kompani var det största och rikaste; dethade ensamt samma tyngd som de tre övriga tillsammans. Birkarlarnaärvde sina rättigheter från far till son, men det förefaller också somom släkter som inte från början haft birkarlsrättigheter kundererhålla dessa genom giftermål eller köp. Birkarlarna hade nästanoinskränkt makt över Lappland från Bottenviken och ända upp tillIshavet och norska kusten. De hade som sagt monopol på handel medsamerna, men birkarlarna i Kemi, Torneå och Luleå hade dessutom rättatt beskatta samerna. Umeåbirkarlarna verkar inte ha haft dennarättighet. Skatten, som vanligen betalades i pälsverk, kalladesbågskatt, eftersom varge same som var stark nog att spänna en båge vartvingen att betala den. Enligt Johannes Bureus, som själv tillhörde enbirkarlssläkt, hade birkarlarna tillägnat sig denna beskattningsrättgenom våld, men man vet inte om det stämmer. Vissa uppgifter frånsenmedeltiden antyder att samerna vid denna tid var livegna underbirkarlarna; det sägs bokstavligen att birkarlarna ägde samer, ochhade rätt att köpa och sälja dessa mellan sig på samma sätt somgodsägarna i Ryssland ännu på 1800-talet köpte och sålde livegna. Attbirkarlar ägde samer behöver dock inte nödvändigtvis betyda attsamerna var direkt livegna; det kan också tolkas som att birkarlarnasålde handelsrättigheter med olika samefamiljer mellan sig.Birkarlarna var hursomhelst i allmänhet inga änglar; bevarade källorvisar att de vanemässigt utsatte samerna för olika former av övervåld.De flesta hade också "lappekonor", som de levde tillsammans med då devar i fjällen, även om de hade hustur i älvdalarna. Äktenskapsbrottmellan birkarlar och samekvinnor var ett av de vanligaste brottenunder tingen på 1500-talet; det förefaller nästan som om birkarlarnabetraktade böterna för äktenskapsbrott som en sorts fast avgift. Undermedeltiden erlade bikarlarna genom kompanierna en gemensam skatt tillkonungen. För Torne kompani var denna skatt årligen 2 mårdskinn och320 ekorrskinn. Gustav Vasa, som var motståndare till birkarlarna, dåhan ansåg att de berikade sig på kronans bekostnad och undergrävdekronans auktoritet i Lappland, fördubblade 1528 denna skatt. Hanskattelade också birkarlarnas gårdar, och upphävde 1554 birkarlarnasbeskattningsrätt, varefter särskilda lappfogdar utnämndes för atthandha skatteuppbörden i Lappmarken. Ärkebiskopen Olaus Magnus, somsjälv hade haft kontakter med birkarlar, och 1518 varit i Tornedalen,ger i sin "Historia om de nordiska folken" en levande bild avbirkarlarnas verksamhet, rikedom och långväga handelskonakter:"Invånarna i Norrbotten lever huvudsakligen av fiske. Icke som derasåkerjord skulle vara ofruktbar, men de ha så stor rikedom på god fisk,att den rikligen förslår till att därför tillbyta sig allanödvändighetsvaror. Också äro de väl försedda med litet av varje. FrånSpanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från Englandoch Flandern dyrbara tyger; från de tyska städerna varjehanda husgerådoch prydnadssaker och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea-och Götaland vanligt vete, vintervete [alltså råg, min anm.], korn ochalla slags grönsaker till husbehov, vilket allt föres dit sjöledes."Vissa birkarlar bosatte sig i Stockholm. Där kallades de"bottnekarlar", och de synes främst ha ägnat sig åt handel med sinasläktingar i Lappland. Många av dessa bottnekarlar blev mycketförmögna; vissa blev rådmän eller borgmästare. Och även de birkarlarsom stannade kvar i älvdalarna kring bottenviken var ofta mycketförmögna, jämfört med sin tids svenskar i gemen; birkarlen HenrikLarsson (Oravainen) på Oravaisensaari i Vojakkala ägde 1553 33 kor,vilket kan jämföras med Linköpingsbiskopen Sven Jacobi, en av Sverigesledande män, som vid sin död 1554 ägde 57 kor. Bönderna i Luleåsocken, alltså även de som inte var birkarlar, hade 1571 i medeltal enförmögenhet på 168 mark. I den mycket rika Kopparbergs socken varmedeltalet 122 mark. I Torneå socken hade nästan alla invånareförmögenheter som översteg 150 mark. Gustav Vasa och hans söneruppfattade med viss rätt birkarlarna som farliga motståndare; underKarl IX:s och sonen Gustav II Adolfs regeringar kom birkarlarnasrättigeter gradvis att urholkas, och när handelsstäderna Torneå, Luleåoch Piteå anlades 1620, var deras tid ute. Deras handelsmonopol, somvarit grundvalen för deras existens avskaffades, och de anmodades slåsig ner i städerna och bli borgare, precis som den samtida lågadeln isödra Sverige. Båda dessa grupper, som socialt och rangmässigt lågnära varandra, hade vid denna tid spelat ut sin roll och förvandlatstill onyttiga anakronismer, som inte längre förde samhällsutvecklingenframåt. Mycket få birkarlar valde att bli borgare; de flesta stannadekvar på sina gårdar och blev bönder. Detta ledde till attbirkarlssläkterna omkring 1650 inte längre skilde sig märkbart frånandra medlemmar av bondeståndet i fråga om rikedom, anseende ellerinflytande