Nils Olofsson Tollsten

Född 1778 i Högen, Grundsunda (AC).
Död 20 maj 1807 i Ilevollen, Trondheim, Norge.
Dödsorsak: avrättad, halshuggen
"Garnesmorden", som förövades av Bergman och Tollsten natten mellan den 29 och 30 juli 1806 i Garnes, Verdal, Norge, är utförligt beskrivna i Verdalsboka del(bind) 5 sid 439-443. Fästemannen till en av de mördade, Ole Skavhaugg, hade följt mördarna i spåren och de greps med länsmannens hjälp på gården "Haugås" (troligen Håxås)i Hammerdal. De fördes tillbaka för rättegång i Verdal. De avrättades vid Ilen i Trondheim. Källa: Verdalsboka bind 5, författare Lektor Einar Musum.

Nils Tolsteen og Ole Bergmann ble dømt til døden, ved å settes på steile og hjul. Henrettelsen fant sted den 20. mai 1807 på Ilevollen i Trondheim, utenfor General von Schmettows hus.

De två gärningsmännen, Nils Tollsten och Olle Bergman, var kringresande hantverkare. Eller kanske man borde säga att Bergmann var, och Toldsteen skulle vara.

Nils Tollsten föddes 1781 i Nordingrå, en kyrklig församling nära Härnösand. En tid senare köper hans föräldrar en gård lite längre norrut, i Ullånger. De drev Äskja kvarn under åren som följde, men när pojken var ungefär 8 eller 9 år gammal sviktade hans föräldrars hälsa och båda dog alldeles för tidigt. När han var 10 år gammal hade han blivit föräldralös och släktingar var tvungna att ta hand om honom. Han visade intresse för att läsa och skriva, och de valde att låta pojken utvecklas efter de möjligheter han hade. De hjälpte honom när han kom till de högre skolorna, och äntligen hade han blivit student i Uppsala och vårdat umgänge med andra studenter, i ett bekymmerslöst liv som tidigt visade sig svårt att förena med studiet av teologi, den lära som befallde honom att ägna sig åt en kallelse som själsfrälsare och ett exempel för sin kyrka.

Flaskans glädje fick gradvis företräde framför Bibelns band och pålagor, och han började tvivla på om teologin verkligen var hans kallelse i livet. Han tog ett par tentor, men tvivlade mer och mer på om detta var rätt väg att gå. Plötsligt avbröt han sina studier och bestämde sig för att lära sig ett hantverk. Han återvände till sin hemstad och bosatte sig hos en präst vid namn Zimmermann. Detta var uppenbarligen på order av hans fosterföräldrar, som fortfarande hoppades att han skulle slutföra sina präststudier. Zimmermann var vid dålig hälsa och vid ett par tillfällen fick Toldsteen, till fosterföräldrarnas stora glädje, ta över söndagspredikan i Nordingrå kyrka. Kanske började Tollsten undra om detta trots allt var något att satsa på. Han var där ett par år, och flyttade sedan till en pastor vid namn Talbom, i Resele pastorat i Ångermanland. Här möttes dessa två öden, de som skulle bli ett par som året därpå skulle omtalas med fasa i stora delar av de mellannordiska länderna.

Olle Bergman var mycket äldre än sin vän, när de träffades var han 39 år gammal, medan Tollsten var 24 år gammal. Det verkar som om Tollsten lätt påverkades av sin omgivning, åtminstone måste han ha varit mycket omogen och därmed lätt att kontrollera för den långt äldre och världsliga Bergman.

Och när erbjudandet kom hösten 1805 att följa med honom till Norge var Tollsten inte svår att be. De anlände 8 dagar efter Mikaeli till Overhalla. De försörjde sig på att måla, olika skrädderier, och Bergman hade också skaffat sig kunskaper som silversmed. De bodde hos kunderna och kunde göra en omfattande undersökning av vilka värden som fanns. Bergman utövade förmodligen ett starkt inflytande på sin kamrat.

De var tillsammans i Overhalla cirka 6 veckor efter jul 1806, separerade sedan, tills de träffades igen på försommaren. Vid midsommar 1806 upptäcker Tollsten och Bergman att de inte har mycket mer att göra i Overhalla.

Det är okänt när det kom överens, men det är förmodligen klart att de två har kommit överens om att stjäla för att förvärva rikedom innan de lämnar Norge. Och som tjuvar om natten kröp de upp genom Verdalen de sista dagarna före Garnestragedien, efter att ha passerat Sneeasen, Steenkjær och Inderøens Fogderie. Under dagen den 26 juli låg de stilla i en skog vid Eklogårdene öster om Stiklestad, och på kvällen stal de en båt för att korsa Verdalälven mot Melby. De passerade gårdarna Melby, Levring, Molden, Garnes och kom till gården Inndal på morgonen innan solen gick upp den 27 juli.

Tollsten sändes till gården för at efterfråga mat och kom efter en tid åter med rikligt med mat som denne fått av husmor på gården. Tanken de båda hade innan Tollsten begett sig till gården ska ha varit att ta sig in till de rika folket på Inndal och förse sig med både pengar och värdesaker. De ändrade sig dock efter att Tollsten återkommit med så mycket mat. och så vänligt bemötande.

De båda beger sig mot Sverige och passerar en fäbodvall där de får mat och information om att det är bröllop på gång på Garnes. De beger sig dock vidare mot Sverige, under dagen ändrar de sig och beger sig mot Garnes eftersom det finns både värdesaker och mat där.

Avhør 16. august:(….) Paa Sneaasen hvor Comparenten efter hans aflagte Bekiendelse havde Passeret paa hans Rejse fra Overhalden til disse Grændser blev han desuden af en Mand undererettet om at den forhen bemeldte Anders Ingdahls ved Døden var afgaaet.(….) Om dagen den 28. juli oppholt de seg i skogen på Nordsida av dalen, og om kvelden begav de seg i retning av Sognasetra, ... der tilhører Gaarden Garnæs og som ligger omtrent 1¼ Miil fra den. [1 Gammel norsk mil = 36000 fot = 11 295 meter.] Der traff Toldsteen og Bergmann to setertauser, Anne Martha Christiansdatter, og Marith Paulsdatter som ble utspurt om forholdene i bygda: (....)

En grym plan verkar ha gjorts när de går tillbaka nerför Inndalen och till Garnes där de anländer på kvällen den 29: e. Juli, runt klockan 23 Där låg de på kanten av fältet och väntade på att det skulle bli tyst så att de kunde gå in och få vad de hade föresatt sig att göra. Det framgår av domstolshandlingar att om det hade funnits en hund på gården skulle tragedin ha undvikits. När röken upphörde och de trodde att folket hade lagt sig till vila och somnat, gick de beväpnade med tvenne stenar och Tollekniv i handen närmare gården Garnæs där dörren var öppen.

Tollsten stod utomhus som utkik. Bergman smyger in i hallen där han stannar en stund för att samla intryck, innan han försiktigt skjuter upp dörren till vänster och går in i sovrummet där Peder låg och sov med sin yngste son, tioårige Lars. Med en stor sten slog han Peder ljudligt i huvudet. Förbluffad föll Peder över sin son Lars. Lars, som kämpade för att bli fri från sin fars tunga kropp ovanpå honom, slogs också medvetslös. Bergman började leta efter värdesaker i rummet och lade märke till Peder, som kämpade för att resa sig och bekämpa inkräktaren. Inkräktaren, beväpnad med en kniv, skar kraftigt halsen. Samma grymma snitt gavs till den medvetslöse Lars. De dog båda i sin säng.

Bergman gick sedan ut och beordrade Tolslten in i vardagsrummet där Kjersti sov med sin nyfödda dotter i vaggan i närheten. Kjersti hade vaknat (troligen av tumultet) och började resa sig. Tollsten slog henne över huvudet två gånger, vilket troligen avslutade hennes liv vid den tidpunkten, men han fortsatte i "en blodrusning" för att hugga henne om och om igen genom bröstet och bröstet så att "moderns mjölk och blod rann ihop" över hennes nakna kropp.

Samtidigt sprang Bergman snabbt uppför trappan där Peders söner, Rasmus, 19 och Ole, 15 troligen vaknade av ljudet. Bergman slog dem i huvudet med sten. Tollsten följde uppför trappan för att hjälpa till genom att knivhugga Ole två gånger. Bergman, som tog kniven från Tollsten knivhögg upprepade gånger Rasmus och dödade honom. Förutsatt att båda bröderna var döda fortsatte de att plundra huset och stjäla mat, värdesaker och till och med kläder.

På övervåningen återfick Ole medvetandet och hörde inkräktarna på nedervåningen rullade av sängen och gömde sig bakom en vägg. När de hörde att någon kanske fortfarande bodde på övervåningen sprang de två inkräktarna uppför trappan och letade i mörkret efter Ole som kastade runt i rummet ett vapen, ett eldjärn kanske? I mörkret och med tiden gav de upp att leta efter Ole och fortsatte att välta lådor och bryta igenom väggar och hitta ytterligare värdesaker, kontanter och kläder. De flydde sedan iklädda några Garnes-kläder och övergav sina blodindränkta kläder i dalen nedanför.

Ole rapporterade senare att han gömde sig ungefär en timme och hörde inkräktarna råna huset och vågade inte lämna sin gömställe i ytterligare en timme. Han vandrade sedan ner, svårt sårad med både sticksår och huvudskador. Han snubblade till barnens vagga och tog den gråtande Anne i sina armar och vaggade henne tillbaka sovande när hennes mamma låg brutalt mördad. Han rapporterar sedan att han gick in i sin fars sovrum och såg sin döda far och bror vandra tillbaka till sin egen säng, i delirium, nära döden.

En äldre kvinna, som också bodde på gården Garnes, kom vid 4-tiden för att berätta för Peder att hon var på väg till stan. När hon kom in i det tysta huset såg hon Kjerstis stympade kropp ligga i sängen. Hon lämnade huset skrikande vilket väckte lokalbefolkningen. Ole Larsen Skavhaug, som stod över sin kärlek Kjerstis stympade kropp, lovade att ställa mördarna inför rätta eller aldrig återvända. Några av lokalbefolkningen misstänkliggjorde Kjerstis kärlek, Ole Larsen Skavhaug. Ole var känd som en tuff och tuff ung man och äktenskapstvisten mellan honom och Peder Rasmussen var allmänt känd. Det stod snart klart att förövarna av detta fasansfulla brott var två kända svenskar som sågs i närområdet dagen före morden.

Ole Skavhaug, god mot sitt ord, förföljde mördarna långt in i Sverige och stannade knappt för vila eller mat förrän de med hjälp av svenska myndigheter fångades och fördes till Trondheim för att ställas inför rätta. De hittades i besittning av artiklar från Garnes. Under tortyr erkände de sina brott i detalj. 1807, 20 maj, 8:00 Nils Tollsten och Olle Bergman avrättades, halshuggna på ställningen tror jag, med fullt godkännande av den dansk-norska kungen Christian.

Ole Larsen Skavhaug blev något av en lokal hjälte för tillfångatagandet av Garnes mördare. Han var en lång och stilig man som senare visade sig vara en modig och modig militärman. Han utmärkte sig i strid. Hans historia och berömmelse berättades i lokala skrifter och till och med en pjäs skrevs om honom. Mycket av hans historia kan mycket väl vara utsmyckad och gränsen mellan sanning och folklore är suddig så många år senare.