Mattias Norberg

Professor
Född .. juni 1747 i Norrtjärn 2:1, Nätra (Y).
Länsman Norbergs femte barn bar faderns namn Matthias.Han var född vid midsommartiden 1747 - datum okänt. Liksombröderna erhöll han en lärd uppfostran, som dock varmycket spartansk. Under skoltiden i Härnösand måste det. ex. utanför staden själva fälla, upphugga och på båtar införaden ved, de behövde, och under sommaren fingo de arbetaså hårt på jordbruket, att de ofta icke orkade äta kvällsvardutan föllo i sömn av trötthet vid matbordet 3).

När Matthias slutat gymnasiet, begav han sig 1768 till Uppsala.Sedan han där blivit .fil. magister 1773 och docent åretdärpå, företog han tiden 1777-1782 med kungligt understöden utländsk resa, under vilken han i arkiv i Frankrike ochItalien gjorde märkliga urkundsfynd. Han var, som Annerstedtsäger i Uppsala universitets historia, en lycklig handskriftsforskare.Urkundernas bearbetning och publicering gjordehans namn välkänt i hela den vetenskapliga världen. Mest bekantbland dessa upptäckter är den s. k. Adamsboken, somhan fann och avskrev i Paris. Den var avfattad på ett dittillsokänt tungomål, som Norberg lyckades tyda. Aren 1815-16utgav han den i syrisk omskrift med latinsk översättning.Den innehåller sabeernas eller mandeernas religion, som dåpåstods vara stiftad av Johannes döparen och hans lärjungar,men som visat sig vara babylonisk polyteism" uppblandadmed kristna föreställningar. Denna religion, vilken Stagneliusuppfattade som en avspegling av den ursprungliga uppenbarelsen,var en av inspirationskällorna till hans diktsamling"Liljor i Saron", som han med ett långt kväde tillägnade Norberg.

Med järnhård flit studerade den unge docenten i Konstantinopelösterländska språk, särskilt turkiska och arabiska, ivilka han hasteligen "gjorde prodigieusa framsteg", säger legationspredikantendärstädes C. P. Blomberg 4). "Han kommersäkert vid hemkomsten och på Uppsala-horisonten att lysatanquam luna inter stella minores", yttrar samme man i ettannat brev till docenten E. M. Fant. "Sii.g åt herrar orientalister,att de vackert maka åt sig till den dagen". Efter femårs utomlandsvistelse hemkom han slutligen, redan då följd avden lärda världens beundran. Han hade ock den 5 januari1780 under sin frånvaro utnämnts till professor i österländskaoch grekiska språken vid Lunds universitet. Där verkade hantill 1820, då han den 19 januari avgick. Men ända till sindöd, den 11 januari 1826,var han energiskt sysselsatt med vetenskapligtarbete.

För lekmannen är det naturligtvis fullkomligt uteslutet attkunna självständigt bedöma specialistens verksamhet. Därtillkräves ej blott att vara väl hemmastadd i de vetenskapligadiscipliner, det gäller, utan ock att känna till deras ståndpunktvid tidsperioden i fråga och att begripa, vad som med de ve-tenskapliga hjälpmedel, som då stodo till buds, och med andrabefintliga förutsättningar möjligen kunde nås. Norbergs verketsamhet har ännu icke granskats av någon sentida kännare avhans vetenskaper, men hans samtida, som väl bäst fylla måttetför ett rättvist uppskattande, giva honom högsta lovord somvetenskapare. Och deras omdömen tillåta vi oss - om ockmed fara för omsägning och hopröring - att i stor utsträckning citera beträffande både hans verksamhet och hans person.Den framstående latinaren professor Johan Lundbladyttrade offentligt om ett av Norberg författat verk: "Det skall,i samma mån som det gör denne mans namn odödligt, blifvai alla tider för vårt fädernesland och för vår akademi en ära".Och en annan gång gav han likaledes offentligt följande vitsord:"Professor Norberg har af de största kännare så väl somaf flera utrikesmän, som i denna lärdoms del äga vitsord, blifviterkänd vara den förste man i sin vetenskap uti hela Europa"5). Och den danske vetenskapsmannc;n och bibliotekarienChristian Molbech skriver bl. a. i sina "Breve fra Sverrige iAaret 1812": "När jag nämner professor Norberg, då har jagnämnt för er en man, som är nästan mera känd och hedrad iEuropa än i Sverige. Den österländska litteraturen är detstudium, han nästan i ett halvt århundrade har odlat, ochEuropa erkänner i honom en av de första nu levande orientalister."Även senare kännare ha givit honom gott vittnesbörd.Så omnämner Weibull i sin Lunds universitets historia "Björnståhlsännu ryktbarare efterträdare, dr:n såsom filolog ochorientalisk historiker af sin samtid så högt uppburne MatthiasNorberg." 6)

Han var faktiskt före Esaias Tegner den berömdaste ochmest uppskattade av lärarna vid Lunds universitet. Eftermånga samtida vittnesbörd, som i detta hänseende äro samstämmiga,besatt han en enastående lärdom, särskilt i språk.Hans griftetalare, ärkebiskop Carl af Rosenstein, som själv varitNorbergs lärjunge, säger vid jordfästningen, att "han kundeflera tungomål än någon af hans samtida åtminstone inomfäderneslandet", och en annan minnestalare. påstår, att "hanläste och talade de flesta af orientens och occidentens då bekantaspråk." 7) Han var professor i grekiska och österländskaspråken, i vilka han följaktligen var specialist. Men han varockså en fulländad latinare. Professorn i detta språk vid Lundsakademi, den ovannämnde Lundblad, ansågs som oöverträffadinom sitt fack. Men Tegner satte Norberg ännu högre ochframhöll särskilt, att "hans egen genialiska Originalitet tittadefram öfverallt" i hans stil, som var "antithetisk, epigrammatisk, blixtrande af (ofta lyckliga) bilder, nästan lyrisk". 8)Norberg anlitades också synnerligen gärna som latinsk vältalarevid offentliga tillfällen. "Fåordig, tankediger, blixtrandevisar den sig oöfverträfflig i hans latinska tal och äreminnen",säger Schröder om hans framställning.9 ) I många levandeeuropeiska språk var han också en mästare. Tyska, engelska,franska och italienska behärskade han fullständigt och sannoliktåtskilliga till. 10)Sitt modersmål skrev han på ett synnerligen originellt, ja,rent av modernt .sätt. Hans stil är korthuggen och pregnant,kraftfull och så karakteristisk, att man genast känner igen denoch kan bestämma auktorn. Perioderna äro korta. Meningarnabestå ofta blott aven enda sats. Uttryckssättet är ordknapptoch avhugget men expressivt. Blir författaren ivrig,uteslutes gärna verbet. Resebreven till Gjörwell (Björnståhlsresa, V) skulle ha kunnat vara skrivna aven modern författare,som lagt an på innehållsdiger sammanträngdhet och påatt undvika främmande ord. De skarpa och kärvt framställdaiakttagelserna trängas alltför tätt inpå varandra. Brevstoffetborde med fördel ha uttänjts till en längre reseskildring. Tillföljd av dess aforistiska läggning lämpar sig Norbergs stilmindre väl för bred historieskrivning, vilket man snart finneri "Turkiska rikets annaler", som utkommo på svenska.Matthias Norberg var egentligen filolog, och med stort intresseomfattade han den jämförande språkforskningen, åt vilkenhan ägnade även sitt sista, ofullbordade arbete, vari hansökte besvara frågan: Äro alla jordens tungomål besläktade?Hans omfattande lärdom ställde honom främst på detta områdeinom Europas vetenskapliga värld. Alla samtida vittnesbördena sig i uppskattning av den snillrike vetenskapsmannenmed världsrykte.

Om hans sätt att undervisa finnas icke några utförligarebeskrivningar, men Ahnfelt meddelar följande, som kastar enblixtbelysning däröver:"Jag hörde aldrig Norberg som talare och blott en terminsom föreläsare öfver Hjobs bok. Med ljungande slag belystehan den uråldriga texten, först återgifvande den med daguer-rotypisk noggrannhet, sedan förklarande den med tillhjelp afsin rika orientaliska fornkunskap och sin på ort och ställe förvärfvadebekantskap med öknens natur och folklif, hvarur hanhemtade rika draperier åt de underbara taflor, den hebräiskeskalden målat. Till sist gaf han en mera lätt och fri öfversättningaf det hela, dock utan all paraphrastisk bredd." 11)Även som människa var han mycket beundrad och vördad.En hans samtida yttrar i en minnesteckning: "Hos MatthiasNorberg hämtade snillet sitt lif och sin näring från hjärtats värma,ännu i hans sista dagar icke minskad af ålderdomens kyla.Derifrån utgick den rena välvilja, den innerliga godhet, hvarafhans anlete var en trogen spegel, och som redan vid första anblickeninbjöd till hans bekantskap. Allvar hvilade på hanspanna, under det att ett lätt drag af menlös skalkaktighet lektekring hans läppar. Hos honom förenade sig barndomensoskuldsfulla naivitet med den visa mannaålderns tankestyrka."12)Den danske vetenskapsmannen Christian Molbech skriveri sina redan anförda "Breve" bland annat - även här återgiveti översättning: "Vad jag önskade att kunna skildra förer, är denna värdiga åldrings sällsynta karaktär, hans innerligaälskvärda blidhet och godmodighet, hans barnsliga, muntraoch sorgfria natur och den iver och hänförelse, varmed hanännu lever för sin vetenskap. Denna omfattar han med ynglingenseldiga och levande kärlek. Envar som hör honom talamed så mycken ungdomsvärme och ser uttrycket för den blidaungdomliga glädjen i hans minspel, förundras över att se engamlings silverlockar. Stilla och anspråkslös, utan att kännatill lärd fåfänglighet eller stolthet har han ievat sitt liv i vetenskapensvärld. Denna har varit allt föl' honom. Och hanskärlek till den har varit alltför innerlig för att fördelar elleräreposter någonsin kunde bliva mål för hans önskan eller strävan.Därför har Europa erkänt och hedrat honom.""Aldrig förgäter jag det intryck den berömde Mannen straxfrån början gjorde på mig. Det låg i hans väsende en besynnerligblandning af faderlig godhet, patriarkalisk enfald ochbarnslig oskuld, som i förening med det genialiska och originellabjöd både kärlek och beundran," säger Tegner 1839 isina "Sjelfbiografiska anteckningar".13)

"Hans hus och hans mobilier hade något mig dit tillbaka, är det, som jag flyttades in på ett annat planän det der menniskors barn i gemen sammanträffa. Jag kanej beskrifva hvad jag dervid känner. Det är som en verldför sig sjelv; ett arorna af finare natur omsväfvar mig ännunär jag i tanken återvänder dit. Det är dt bland de minnensom jag aldrig kan förlora. Somliga menniskor omgifva sigmed en alldeles egendomlig lifsluft; man andas med dem ellerrättare genom dem i en fotosphär så lätt och ren att respirationsorganernaliksom vidgas och röra sig med större liflighetän eljest. Det är poesi uti den luftkretsen, men mer än poesi,det är - jag vet icke hvad. I ett sådant element lefde Norberg.Hvar man såg honom, i kathedern, i den akademiskaprocessionen, i salongen eller hemma i hans ovanligt höga ochljusfulla arbetsrum, öfverallt var han ett majestät, den riktbegåfvade personlighetens, den anborna öfverlägsenhetens.Han var hufvudet högre än senatens alla öfrige medlemmar.Från Cederschjöld och Fallen, ända upp till Agardh och Tegner,böjde de sig för Norberg som för en mästare i vetenskapoch visdom. Ingen vågade föreslå honom en intrig eller förhonom röja något sämre anslag." 14)Med anledning av att Tegner med en längre dikt dedicerat"Nattvardsbarnen" till Norberg, skriver biskop Wallenberg iLinköping den 24 januari 1821 i brev till den store skalden:"Jag har nyss läst i Stockholms-Posten Herr Doktorns härligasång till kanslirådet Norberg, och oemotståndligt drifvesjag dels genom detta skaldestyckes egna värde, dels genommin innerliga tillgifvenhet och nästan sonliga kärlek till denbesjungne patriarken, att förklara Herr Doktorn min tacksägelseför det stora nöje det skänkt mig. Herr. Doktorn har såsant och så väl målat den gamle hedersmannen, huru han sattsom åldern vis, som barnet oskuldsfull, och berättade för ossom Hellas, minnets gamla enkesäte. För hvilken som kännerhonom, vore det icke af ett högt intresse, att kunna bördahonom tillbaka från den köld- och snö-region, dit han af ettbesynnerligt hugskott bortflyktat? Månne han ej på dennasköna bjudning åter begifver sig till det ställe, där den grekiskaeld, han tändt, genom hans efterträdares förtjenst så lif

ligt upplågar? Skulle det ej glädja honom, att i skenet derafvärma sitt åldriga sinne?" 15)Professor Norbergs framträdande präglades av stark självkänsla,oräddhet och förmåga att säga rent ut, vad han tänkte.Som rektor för universitetet hade han en gång en kontroversmed regenten, hertig Karl, och förklarade då inför denne, attvar man inte nöjd med honom, stode honom vilken dag somhelst anställning vid mer än ett utländskt universitet till buds- en hotelse, som tvingade hertigen till reträtt. Av de akademiskalärarnas ödmjuka krypande för överordnade, vilketmed den tidens befordringssätt var så vanligt, fanns intet hosNorberg. Han kände sitt värde och sitt oberoende och visste,att det var han, som hedrade akademien och icke tvärtom.Matthias Norberg erhöll också många utmärkelser. Han blevledamot av åtskilliga in- och utländska akademier och lärdasamfund, teologie doktor i Köpenhamn, fast han ej var prästvigd,jubeldoktor i Uppsala, riddare av nordstjärneorden, ochhan hade säkerligen 1812 valts till biskop i Härnösand, omicke agitationen mot honom utgått från högsta ort. Som sulagemangerhöll han kansliråds titel och värdighet.Men den högsta ära, som tillkom honom, var, att tvenne avSveriges största skalder hedrade den store vetenskapsmannenoch ädla människan i längre kväden. Den ene är Tegner, somgenom en lång prolog tillägnat honom "Nattvardsbarnen". Denandre är, som nämnts, Stagnelius, vilken likaledes medelsten poetisk dedikation inlett sina "Liljor i Saron". "Man kanfråga sig, om någon svensk man vederfarits större poetisk ära",säger en nutida författare. 16)I seder och levnadssätt visade sig professor Norberg efteralla vittnesbörd att döma vara en moraliskt högtstående person.Den förut citerade legationspredikanten Blombell'g omnämneri brev 1780 ej blott hans järnhårda flit och snabbafattningsgåva utan säger ock, att "hans vackra och dygdigakaraktär skaffade honom allas hängivenhet". Som lärare fördehan de allvarsamma fornsedernas talan, påstår hans biograf."Sjelf var han ytterst sträng i sin vandel som i sina principeroch tillerkändes nästan alla dygder af sina beundrare.

Ovänner - om han hade några - kunde ej tillägga honomnågon moralisk skugga, som ej lätt fördelades vid kärlekenssolblick från hans vänner."17) Talande för. honom är, att detenda hans biografer kunnat anmärka på, var hans utprägladesjälvkänsla, som för övrigt ingen av dem klandrar utan allafinna i sin ordning.Norberg levde ogift. Men tack vare sin goda ekonomi kundehan föra stort hus. Han hade bjudningar för tjugo till trettiopersoner flera gånger i terminen. Han höll sig också medbetjänt och ansågs mycket fin, ja, aristokratisk i sina vanor imotsats till många av den tidens professorer, som i likhet medlatinaren Lundblad i framträdande, tal och umgänge visadesin nära förbindelse med modernäringen.En liten inblick i den tidens sällskapsliv och en skymt avde två förnämsta lärdomsljusen i Lund under adertonhundrataletsförsta årtionden ger oss följande idyll ur "Tegner ochhans samtida i Lund".Prosten Kahl i Norrvidinge var en välkommen gäst hos fleraav Lunds läDda, såsom Norberg, Faxe, Tegman, Fremling ochLundblad. Under sommartiden hedrades han icke sällan avderas återbesök på landet."Vid ett sådant tillfälle hade bland andra v. bibliotekarienTegner gjort Norberg och Lundblad sällskap till Norrvidinge.Man satte sig vanligtvis straxt efter ankomsten till schackspeleteller brädspelsbordet och dagens politiska tilldragelserutgjorde samtalsämnet. England och Frankrike kämpade 1805,som bekant är, om herraväldet i Europa, och Tegner hade nyligeni ett af sina utmärktare poemer besjungit denna kamp.Norberg, som de äldre i allmänhet, önskade England framgång.Han kallade Britannien vanligen 'den menskliga liksomden gudomliga rättvisans beskyddarinna'. Tegner med de yngrevar vän af Frankrike och af hjelten från Corsica, som dålika mycket förvånade med sina segrar som sedan med sittfall. Norberg proponerade, att man skulle i ett schackspelsutgång se utgången af striden i Europa. Han valde Tegnertill sin motspelare. Dennes schackpjeser skulle föreställa Seinensstyrka, Norbergs Themsens. Spelet börjades och blef

långvarigt, liksom striden vid Abukir eller Trafalgar. Efterflere timmars ömsesidig ansträngning såg man slutligen enstor del af Tegners torn, hästar, löpare och bönder i Norbergsvåld. När konungen omsider hölls i schack, reste sig Norbergtriumferande upp från stolen och utropade: 'mina herrar, Albionhar segrat. Här blir icke lugn i Europa förrän Burbonnernaåter sitta på Frankrikes tron' Sällskapet log högt åtNorbergs politiska paradox. Den besegrade tillkännagaf sittomdöme öfver förutsägelsen blott med ett skälmskt småleende,som ville han dermed hafva antydt, hvad han sedan sjungitom Norberg, att denne hade 'barnets enfald'." 18)"Norberg var en stark och frisk natur alltigenom. Hans växthög, gången lätt, gestalten rak som en pil. Det porträtt, manhar af honom bland '427 porträtter af namnkunniga svenskamän och fruntimmer', Stockholm 1847, är icke så illa träffadt.Det återger blott ej blickens liflighet", säger Ahnfelt,19), somju känt honom personligen. Den 11 november 1825, såledesblott två månader före hans död, skriver sedermera professorJ. H. Schröder i ett brev: "Norberg är 78 år, har ändå vackra,hvita tänder, äter hårdt bröd och läser utan glasögon de svårasteturkiska manuskript." 20)Under den senare delen av sin vistelse i Lund hade Norbergtill husföreståndarinna sin yngre syster Christina, somredan 1779 blivit änka efter rektor Stecksenius. Hon var enhärsklysten kvinna och lyckades korsa sin broders planer påett högst egendomligt sätt. Han hade nämligen beslutit attgiva en tunna guld (16.666 2/ 3 riksdaler banko) till en professuri grekiska språket, som han ville avskilja från sin egen.Men då Christinas son Jakob, som efter studier vid Uppsalaoch Lunds universitet varit sjökapten en längre tid, kom hemigen, förmådde hon sin broder att 1816 skänka summan tillen professur i levande språk med Jakob Stecksen som försteprofessor Norbergianus. Bidragande orsak till att Norbergslutligen valde en lärostol i främmande levande språk somföremål för sin donation torde ha varit, att han satte så stortvärde på dem. "Han framhöll städse vikten av att kunna frittröra sig med de stora kulturspråken", skriver Wrange1,21) Ochdå hade för övrigt redan genom statligt ingripande grekiskaspråket fått egen professur med Tegner som förste innehavaresedan den 16 februari 1812. Så kom det märkvärdiga tillstånd, att en sjökapten och - som det påståtts - sjörövareeller åtminstone kapare blev professor i tyska, engelska ochfranska, i vilka språk han dock hade förvärvat goda praktiskakunskaper och skrivit smärre avhandlingar. Att han ansettsskicklig, framgår av det faktum, att själva Tegner, som redandå var professor, tog lektioner för honom. Betalningen förbesväret blev en rimmad strof på fyra språk.Stecksen, som ärvt morbroderns förmögenhet, bestämde, attden efter hans död skulle under namn av "Matthias Norbergsbesparingsfond" tillfalla Uppsala universitet. Enligt bestämmelsernaavsättas då och då av denna fond tvenne nya, nämligenen till universitetet och en till Norrlands nation. De påståsutgöra en av akademiens rikaste donationer.

Nordanskogs i det fagra Angermanland låg Norbergs hembygd,och dit upp längtade han. "De ångermanländska skogarnaoch fjällen voro honom obegripligt kära".22) Där mannenhar ett arbete,. som helt tager hans intresse, där trivs han.Men när han avkopplats därifrån, börjar hembygden framträdai tidsperspektivets förföriska synvilla och locka med stark,stundom oemotståndlig röst. Därtill kom för Norberg, att åtskilligaförhållanden vid akademien gjorde, att han börjat vantrivasi Lund. "Och tackar jag Gud på alla de språk, jag studerat,att vara så långt skild ifrån ett ställe, där snart ingentill ära och heder kan tro sig säker", skriver han i ett offentligtbrev tre veckor före sin död.23 ) Till "tt börja med bosattehan sig efter avskedet på den vackra sätesgården Stenhammarpå Härnön strax utanför Härnösand . Denna hade hanköpt av biskop Nordins arvingar. Här utgav han delarna 2-4av "Turkiska rikets annaler". Ar 1824 flyttade han till Uppsalaför att katalogisera universitetsbibliotekets orientaliskahandskrifter. Där dog han, som nämnts, på nyåret 1826. Jordfästningenförrättades med stor högtidlighet i domkyrkan avärkebiskop von Rosenstein. Minneshögtidlighet hölls ock iLund, och skalder hedrade på romarspråket och modersmåletminnet av denne Nätra sockens berömde son.