Olai Floraeus, Andreas

Kyrkoherde mellan 1650 och 1661 i Orsa (W).
Han kallades tidigast Flodensis, vid prästvigningen Dalekarlus, av domkapitlet Flodensis, men skrev sig själv Floraeus.

Skolgången påbörjades 1615 i Västerås, där han 1622 blåste trumpet i elevorkestern.

Eftersom han inte återfinnes i Uppsala universitetsmatrikel, fortsatte han troligen i gymnasiet ännu 1625/26, blev 1626-06-29 prästvigd och förordnad till kaplan i Ore. 1629- 03-12 fick han jämte sin kyrkoherde uppdraget att "understundom göra tjänst" i Orsa. Vid visitation där 1631-03-13 blev han utsedd till adjunkt åt den åldrigen sacellanen (komministern), varför han i fortsättningen kallades "sacellanus junior". Sedan denne flyttat 1637, blev han ordinarie och skrev sig ibland diaconus. När kyrkoherden i Orsa 1646 var sjuk, begärde församlingen att, efter dennes väntade frånfälle, få herr Andreas till pastor. Kyrkoherden dog dock inte förrän 1649, varpå Floraeus 1650-03-13 konfirmera- des som pastor. Dessförinnan var han vid kaplansmötet 1638 1:e respondent, 1642 höll han 4:e svenska orationen och 1651 bestämdes, att han påföljande år skulle vara 2:e orator. 1647 var han ombud vid riksdagen i Stockholm. 1661-02-21 dömdes han förlustig både ämbete och lägenhet på grund av ett flertal allvarliga felaktigheter sedan många år tillbaka, av biskopen ormulerat så, att han var "en stor drinkare och har förslösat och förfarit kyrkans goda, icke hållit exercita catechetica vid makt och låtit mycket förfalla vid kyrkan och prästgården". Herr Andreas hade tydligen inte väntat sig an så hård dom. Prosten Uno i Leksand, som fått uppdraget att meddela honom denna, rapporterade, att han endast med stor möda kunnat övertyga honom därom. Han ansåg, att herr Andreas nu var "såsom ett barn och ingalunda tjänlig att bekläda prästämbetet eller förestå Orsa församling. Efterträdare utsågs redan påföljande 27 mars. En liten ljusning syntes inträda, då domkapitlet 1661-02-21 beslöt, att han instundande sommar skulle restitueras. Så skedde också 26/5. då han återfick ämbetet med tjänsgöring och lön, dock endast inom Orsa finnmark och helt underställd sin efterträdare. När DK senare ansåg, att hans bättring var uppriktig och bestående, sattes han 1664-09-07, ehuru utan framgång, på förslag till Grangärde pastorat. 1665-02-08 blev han ihågkommen också till Garpenberg. Han begärde emellertid att få slippa kyrkoherdetjänst, emedan han var "en åldrig och sjuklig man" och hade en "bräcklig och svag hustru" som var sängliggande. Han anhöll i stället om rekommenadation till landshövdingen om några tunnor säd årligen, vilket lovades honom. Han fick fyra tunnor. Han fick 1669 ett stavrum ved av kronan, vilket motiverades med, att han var "i stor fattigdom och elände". Döden kom säkerligen som en befriare. Laurentius Elfvius i Älvdalen och kaplanen i Mora, Georgius Canuti, var predikanter vid jordfästningen. Efter hans bortgång antecknades, att änkan "med tiggeri försörjde sig och barn". [Ekström: Västerås stifts herdaminne] Ur Muncktell: WSH saxas följande: För att skilja sig ifrån flera Flodenses gjorde han den lilla ändringen med namnet. Fadr. troligen bonde. Hade med beröm genomgått gymnasium och presterliga öfningar i Westerås, då han 1626 fick ordination och sattes till Pastors Adj. i Ohre. Flyttades till Pastor här 1629, blef vice Sacellan 1631 och 1638 Ordinarius. Prot. i Sept. 1646: "D. Andreas reste upp till capellet på en lögerdag, att se efter sina drängar. Då kommo de och bådo honom göra tjenst, efter han war der. Då predikade han och berättade några gamle, som skulle resa upp till fäbodarna. Resol.: Han hafwer med denna gudstjenstens förrättande om lögerdagen styrkt dem, som förr hafwa en Judaisk surdeg och derföre må han ligga 8 dagar i probban." Derifrån redimerade han sig med 5 R:dr. På resan till Westerås hade han wisat dessa penningar för flera och sagt, att "han dermed skulle stoppa de Phariseer munnen." Detta kom straxt till Cons. som dömde honom desto hårdare. Wid denna tid omtalas, att Finnarne i socknen brukade på sommaren gräfwa ned sina döda, och sedan på winterwäg föra fram dem till kyrkan, som blef dem förbjudet. Floræus erhöll 1650 Biskopens confirmation på pastoratet efter sin swärfader. Att han warit en duglig prest kan slutas deraf, att han redan såsom Capellan 1647 war Riksdagsfullmägtig i Stockholm och såsom Pastor skötte han församlingen utan klander af både Consist. och Prosten. Men wid 1661 förföll han i flera swagheter och blef i synnerhet beryktad för nära umgänge med sin Capellans hustru. Ransakningen derom war nog löjlig och nära barnslig öfwer misstankar, som i sednare tider skulle intet betyda. Emedlertid blef han afsatt ifrån både embete och lägenhet. Till embetet blef han wäl återställd följande år, men till föga fromma, då han wid twenne pastoratsförslag, för det onda ryktet, blef föraktad. Afsade sig derföre 1665 i anseende till sin ålder all promotion, begärande få behålla det han fått, neml. en del af pastorslönen och tillstånd alt stundom predika för Finnarne, som då woro i sitt flor med skogarnas swedjande. Skulle ock recommenderas till Landshöfd. om en lott i hospitalet för hans sängliggande hustru.

Född i Floda 1603-04-17, död som avsatt kyrkoherde i Orsa 1668-09-20, begravd 18/10, bördig från Floda kyrkby. Han kallas tidigast Flodensis, vid prästvigningen Dalekarlus, av Domkapitlet Flodaeus, men skriver sig själv Floraeus. Skolgången påbörjas 1615 i Västerås, där han 1622 blåser trumpeti elevorkestern. Eftersom han icke återfinnes i Uppsala universitetsmatrikel, fortsätter han troligen i gymnasietännu 1625/26och blir 1626-06-29 prästvigd och förordnad till kaplan i Ore. 1629 -03-12 fick han jämte sinkyrkoherde uppdraget att "understundom göra tjänst" i Orsa. Vid visitation där 1631-03-13 blir han utsedd till adjunkt åt den åldrige sacellanen (komministern, varför han i fortsättningen kallas "sacellanus junior". Sedan denne flyttat 1637 blir han ordinarie och skriver sig ibland diaconus. När kh i Orsa 1646 var sjuk, begärde församlingen att efter dennes förväntade frånfälle få herr Anders till pastor. Kyrkoherden dog dock inte förrän 1649, varpå Floraeus 1650-03-13 konfirmerades som pastor. 1661-02-21 dömdes han förlustig både ämbete och lägenhet på grund av ett flertal allvarlig felaktigheter sedan många år tillbaka, av biskopen formulerat så, att han var "en stor drinkare och har förslösat och förfarit kyrkans goda, icke hållit exercitia cathecethica vid makt och låtit mycket förfalla vid kyrkan och prästgården". Hr Anders hade tydligen inte väntat sig en så hård dom. Prosten Uno i Leksand, som fått i uppdrag att meddela honom denna, rapporterade, att han endast med stor möda kunnat övewrtyga honom därom. Han ansåg, att hr Andreas nu var "såsom ett barn och ingalunda tjänlig att bekläda prästämbetet eller förestå Orsa församling". Efterträdare utsågs redan påföljande 27/3. En liten ljusning syntes inträda, då Domkapitlet 1662-02-21 beslöt, att han instundande sommar skulle restitueras. Så skedde också 26/5, då han återfick ämbete med tjänstgöring och lön dock endast inom Orsa finnmarkoch helt underställd sin efterträdare. När DK senare ansåg, att hans bättring var uppriktig och bestyående, sattes han 1664-09-07 ehuru utan framgångpå förtslag till Grangärde pastorat. 1665-02-08 blev han ihågkommen också till Garpenberg. Han begärde emellertid att få slippa kyrkoherdetjänst, emedan han var "en åldrig och sjuklig man" och hade en "bräcklig och svag hustru", som var sängliggande. Han anhöll i stället om rek. till landshövdingen om några tunnor säd årligen, vilket lovades honom. Han fick 4 runnor. Döden kom säkert som en befriare. Laurentius Elfvius i Älvdalen och kaplanen i Mora Georgius Canuti var predikanter vid jordfästningen. Redan 1669, då han av kronan fick ett stavrum ved, motiverades detta med att han var "i stor fattigdom och elände". Efter hans bortgång antecknades, att änkan "med tiggeri födde sig och barn". Källor: Ekström: Västerås stifts herdaminne II:1